tisdag 13 april 2010

Vägledning för vilseförda

En gång för många år sedan råkade jag i bokhandeln komma förbi en bok med den tankeväckande titeln "Vägledning för vilseförda" skriven av en för mig då helt okänd författare E.F. Schumacher och utgiven 1977. Baksidestexten innehöll dessa dramatiska ord:


När "Vägledning för vilseförda" publicerades strax efter Schumachers död skrev en recensent: "de sista orden till en förvirrad värld från en av dess få invånare som kunde se klart". I en tidigare bok, "Small is beautiful", hade författaren presenterat ett helt nytt perspektiv på nationalekonomin. I "Vägledning för vilseförda" går han ännu längre och djupare för att undersöka människans relation inte bara till hennes närmaste miljö utan till hennes utveckling och hennes yttersta uppfattningar om universum. Boken är Schumachers personliga testamente och en briljant och förtätad presentation av mänsklighetens syn på sig själv. Den är viktig - kanske brådskande - läsning.


Längre ned på baksidan fanns ett uttalande från en av mina favoritförfattare, som lät så här:


Ett koncentrat av ett enormt stort och uppfriskande oortodoxt system av idéer . . . Den mest träffande kommentaren jag kan komma på är: Så här är det - amen.

Arthur Koestler, Observer


Denna bok gjorde verkligen intryck på mig. Jag skulle komma återvända till den gång på gång och betraktar den fortfarande som en av de 3-4 viktigaste böcker jag någonsin läst. Min världsåskådning var då ateistisk och jag upplevde denna som fast och solid. Boken slog ner som en bomb. Den handlade om vetenskapsteori men hade ett helt annat perspektiv än jag någonsin tidigare stött på och som jag bejakade. Den kom därför att få den allra största betydelse för min framtida intellektuella utveckling.

Författaren, som var tysk jude, var oerhört beläst och verkade för länge sedan intellektuellt ha passerat de stadier där jag, då 40 år gammal, befann mig. Boken öppnade också ögonen på mig för några i det närmaste monumentala personligheter, som jag aldrig tidigare hört talas om och som inte ens fanns omnämnda i våra uppslagsböcker, men vars verk jag finner intressantare än någonting annat.

E.F. Schumacher var nationalekonom och efter att ha tagit sig till England efter andra världskrigets slut deltog han i Englands förhandlingsdelegation för kol- och stålunionen 1956. Hans senare utkomna bok om nationalekonomi "Small is beautiful" räknas som ett av världslitteraturens 100 mest inflytelserika verk. Det är naturligtvis inte dåligt marscherat i en värld där det utkommer mellan en halv och en miljon böcker per år. Ändå är "Vägledning för vilseförda" en än djupare och mer insiktsfull bok, och den förtjänar ett mycket bättre öde än att begravas i bibliotekens källarvalv.


Den börjar så här:



"Vägledning för vilseförda"


Ur kapitel 1: Om filosofiska kartor


Vid ett besök i Leningrad för några år sedan tog jag fram en karta för att få reda på var jag befann mig, men kunde inte lista ut det. Jag såg flera stora kyrkor, ändå fanns det inte ett spår av dem på min karta. När slutligen en tolk kom fram för att hjälpa mig, sade han: "Vi sätter inte ut kyrkor på våra kartor." Jag opponerade mig och pekade på en som var mycket tydligt utmärkt. "Det där är ett museum", sade han, "inte vad vi kallar en 'levande kyrka'. Det är bara de 'levande kyrkorna' som vi inte märker ut."

Det slog mig att detta inte var första gången som jag hade fått en karta som underlät att visa många av de saker som jag kunde se rakt framför mig. Under hela min tid i skolan och på universitetet fick jag kartor över livet och kunskaperna på vilka det knappt fanns ett spår av många av de saker som var mest angelägna för mig och som jag ansåg var av allra största betydelse för hur jag skulle leva. Jag kommer ihåg att under många år var min förvirring total - och ingen tolk kom fram för att hjälpa mig. Förvirringen förblev total ända tills jag slutade att ifrågasätta mina iakttagelser och istället började ifrågasätta kartorna.

De kartor jag fick påstod att praktiskt taget alla mina förfäder, ända fram till de senaste generationerna, hade varit patetiska figurer som hängett sig åt illusioner och som grundat sina liv på irrationella trosföreställningar och absurd vidskepelse. Även sådana lysande vetenskapsmän som Johannes Kepler och Isaac Newton hade tydligen lagt ner största delen av sin tid och kraft på meningslösa studier av saker som inte existerade. Genom hela historien hade enorma mängder av surt förvärvade rikedomar slösats bort på att hedra och ära imaginära gudomar, inte bara av mina europeiska förfäder utan av alla människor, i alla delar av världen, i alla tider. Överallt hade tusentals skenbart friska män och kvinnor underkastat sig helt meningslösa försakelser som exempelvis frivillig fasta; plågat sig själva med celibat; kastat bort sin tid på pilgrimsfärder, besynnerliga ritualer, ändlösa böner och så vidare. De hade vänt verkligheten ryggen - och några gör det till och med i vår upplysta tid! - och allt detta för ingenting, av okunnighet och dumhet. Inget av allt detta är värt att tas på allvar idag, det är bara museiföremål. Vi är en produkt av en enda lång historia av misstag ! En historia där människorna tagit för givet det som varje barn i vår tid vet är helt overkligt och rena inbillningen. Hela vårt förflutna, förut-om den allra senaste tiden, passar bara på museer där folk kan tillfredsställa sin nyfikenhet på tidigare generationers kuriositeter och inkompetens. Det som våra förfäder hade skrivit lämpa-de sig också i huvudsak bara för bibliotekets lagerhyllor, där historiker och andra specialister kunde studera dessa relikter och skriva böcker om dem. Kunskaper om det förflutna betraktades som intressant och ibland spännande, men av föga värde när det gällde att lära sig hantera nutidens problem.

Allt detta och många andra liknande saker fick jag lära mig i skolan och på universitetet, fast inte i så många ord, inte uppriktigt och rakt på sak. Det gick inte att tala klarspråk - förfäder måste behandlas med respekt. De kunde inte hjälpa att de var efterblivna. de försökte så gott de kunde, och ibland kom de, som av en slump, till och med mycket nära sanningen. Deras upptagenhet av religionen var bara ett av många tecken på deras underutveckling, vilket ju heller inte var förvånande med tanke på att de var människor som ännu inte blivit vuxna. Det fanns förstås ett visst intresse för religionen även i vår tid och som kunde legitimera gångna tiders intresse. Det var fortfarande tillåtet, vid lämpliga tillfällen, att hänvisa till Gud, den store Skaparen, trots att varje bildad person visste att det egentligen inte fanns någon Gud - och rakt inte någon som var kapabel att skapa något - och att allt omkring oss fått sin existens genom en själlös evolutionsprocess, det vill säga av en slump och genom naturligt urval. Tyvärr kände inte våra förfäder till evolutionen, varför de uppfann alla dessa fantastiska myter.

Kartorna över de verkliga kunskaperna, för det verkliga livet, innehöll endast det som uppgavs kunna bevisas existera. De filosofiska kartritarnas första princip tycktes vara: "Om något är tveksamt, utelämna det" - eller placera det på museum. Mig föreföll det emellertid som om frågan om vad som utgör ett bevis var mycket svår och subtil. Vore det inte klokare att använda motsatt princip och säga: "Om något är tveksamt, ge det en framskjuten plats." Saker som står bortom allt tvivel är ju i en mening döda. De utgör ingen utmaning i livet.

Att acceptera något som sant innebär att utsätta sig för risken för misstag. Om jag begränsar mig till kunskaper vilka jag betraktar som utan minsta tvivel sanna, så minimerar jag risken för misstag, men samtidigt maximerar jag risken för att missa det som kan vara det mest subtila, viktigaste och mest givande i livet. Thomas av Aquino lärde, i enlighet med Aristoteles, att "de bräckligaste kunskaperna om de högsta tingen är mer önskvärda än de säkraste kunskaperna om de lägre tingen". "Bräckliga" kunskaper sätts här i motsats till "säkra" kunskaper och indikerar osäkerhet. Kanske är det med nödvändighet så att man inte kan nå kunskap om de högre tingen med samma grad av visshet som om de lägre tingen. I så fall skulle det verkligen vara en stor förlust om kunskaperna begränsades till det som inte var möjligt att betvivla.

De filosofiska kartor som jag försågs med i skolan och på universitetet försummade inte bara att visa "levande kyrkor", som den karta i Leningrad jag nyss nämnde. De undvek också att visa de "oortodoxa" delarna av såväl teori och praktik inom medicin, agrikultur, psykologi, statsvetenskap och samhällsvetenskaperna, för att inte tala om konst och så kallade ockulta och paranormala fenomen; bara att nämna dem betraktades som ett tecken på efterblivenhet. Alla de doktriner som var mest framträdande på "kartan" uppfattade dessutom konsten som rent subjektiva uttryck eller verklighetsflykt. Inte ens i naturen fanns det något konstnärligt annat än av slump, dvs. de vackraste företeelser kunde helt förklaras - så sade man - utifrån deras nytta för reproduktionen, det naturliga urvalet. Med undantag för "museerna" var hela kartan tecknad - från höger till vänster, nerifrån och upp - i utilitaristiska färger; knappt någonting ansågs existera med mindre än att det kunde tolkas som nyttigt för människans välbefinnande eller den universella kampen för tillvaron.

Ju mer vi trängde in i kartans detaljer - ju mer vi införlivade det som den visade och vande oss vid frånvaron av det som den inte visade - desto mer förvirrade, olyckliga och cyniska blev vi. Men en del av oss hade liknande upplevelser som Maurice Nicoll beskrivit:


En gång när vi hade en lektion i grekiska om Nya Testamentet, som hölls av rektorn på söndagarna, vågade jag trots min stamning fråga vad som menades med en viss liknelse. Svaret var så besynnerligt att jag upplevde mitt första ögonblick av medvetenhet, dvs jag insåg plötsligt att ingen visste någonting ... och från den stunden började jag tänka själv, eller snarare visste att jag kunde ... Jag minns tydligt det här klassrummet, de höga fönstren som var byggda så att vi inte kunde se ut igenom dem, bänkarna, podiet där rektorn satt, hans lärda, magra ansikte, de nervösa ryckningarna i mungipan, de spastiska händerna - och plötsligt den inre uppenbarade vissheten att han ingenting visste, det vill säga om det som verkligen betydde något. Detta var min första inre befrielse från det yttre livets makt. Från den stunden visste jag med säkerhet - och det innebär alltid genom inre autentisk iakttagelse, som är den enda källan till verklig kunskap - att all min avsky för religionen såsom jag fick lära mig den var riktig.


De kartor som produceras av den moderna materialistiska scientismen lämnar alla angelägna frågor obesvarade. Ja, de pekar inte ens på hur man skulle kunna nå fram till ett svar: de förnekar att frågorna har något värde. Situationen var nog så desperat i min ungdom för ett halvt sekel sedan; den är ännu värre idag, därför att den allt hårdare tillämpningen av den vetenskapliga metoden på alla ämnen och discipliner har förstört till och med de sista resterna av den gamla visdomen, åtminstone i västvärlden. Man har högljutt proklamerat, i den vetenskapliga objektivitetens namn, att "det som anses värdefullt och meningsfullt är ingenting annat än försvarsmekanismer och reaktionsbildningar", att människan är "ingenting annat än en komplicerad biokemisk mekanism utrustad med ett förbränningssystem som sätter igång datorer med ofantliga lagringskapaciteter för kodad information". Sigmund Freud försäkrade oss till och med, att "endast detta vet jag med säkerhet, nämligen att människans värdeomdömen helt styrs av hennes längtan efter lycka och därför bara är försök att stötta hennes illusioner med argument".

Hur ska någon kunna motstå trycket från sådana påståenden, gjorda i den objektiva vetenskapens namn, om han inte likt Maurice Nicoll plötsligt får denna "inre uppenbarelse" av visshet, att människor som uttalat sådana saker - de må vara hur lärda som helst - inte vet någonting om det som verkligen betyder något ? Människorna ber om bröd, och får stenar istället. De ber om råd om vad de skall göra för att "bli frälsta", och de får till svar att idén om frälsning inte har något begripligt innehåll utan bara är en infantil neuros. De längtar efter vägledning, hur de skall leva som ansvarsfulla människor, och de får till svar att de är maskiner, datorer som saknar fri vilja och därför är utan ansvar.

"Vår tids fara", säger Viktor E. Frankl, en psykiater med orubbligt sunt förnuft, "ligger inte i att vetenskapsmännen förlorat universaliteten utan snarare i deras anspråksfullhet och totala krav ... Det djupt beklagliga är därför inte så mycket det faktum att vetenskapsmännen specialiserar sig utan snarare att specialisterna generaliserar." Efter flera århundraden av teologisk imperialism har vi nu haft tre århundraden av en om möjligt ännu aggressivare "vetenskaplig imperialism", och resultatet har blivit en sådan förvirring och desorientering, framför allt bland ungdomen, att den när som helst kan leda att vår civilisation går under. "Den verkliga nihilismen i vår tid", säger Frankl, "är reduktionismen ... Den moderna nihilismen svänger sig inte längre med orden ingenting; dagens nihilism är förklädd till ingenting-annat-än. Mänskliga fenomen förvandlas därmed till rena epifenomen."

Ändå är de fortfarande vår verklighet, allt som vi är och allt som vi blir. I detta liv befinner vi oss som i ett främmande land: Ortega y Gasset sade en gång att "livet är avfyrat rakt mot oss". Vi kan inte säga: "Stopp ett tag! Jag är inte riktigt klar. Vänta tills jag får ordning på det hela." Vi måste fatta beslut som vi inte är mogna för, vi måste välja mål som vi inte riktigt kan se. Detta är mycket egendomligt och i förstone helt irrationellt. Människan är, tycks det, otillräckligt "programmerad". Vi är inte bara hjälplösa när vi föds, och en lång tid därefter: till och med när vi är vuxna rör vi oss inte och handlar inte med samma säkerhet som djuren. Vi tvekar, tvivlar, ändrar oss, springer hit och dit, inte bara osäkra på hur vi skall nå det vi vill utan framförallt osäkra på vad vi vill.

Frågor som "Vad bör jag göra?" eller "Vad skall jag göra för att bli frälst?" är underliga frågor därför att de är relaterade till mål, inte bara medel. Här duger inga tekniska svar, som exempelvis: "Tala om för mig precis vad du vill uppnå så skall jag tala om för dig hur du skall nå det." Hela poängen är att jag inte vet vad jag vill. Det enda jag vill är kanske att bli lycklig. Men svaret: "Tala om för mig vad du behöver för att bli lycklig, så kan jag råda dig vad du skall göra" - det svaret duger inte, som sagt, därför att jag inte vet vad jag behöver för att bli lycklig. Kanske någon säger: "Du behöver visdom för att bli lycklig" - men vad är visdom? "För att bli lycklig behöver du sanningen som gör dig fri" - men vad är sanningen som gör oss fria? Vem kan säga mig var jag kan finna den? Vem kan leda mig till den, eller åtminstone peka i vilken riktning jag skall söka?

I den här boken ska vi betrakta världen och försöka se den som en helhet. Att göra det kallas ibland för att filosofera, och filosofi har definierats som kärlek till och sökandet efter visdom. Sokrates sade: "Undran är filosofens känsla, och filosofin börjar med undran." Han sade också: "Ingen gud är filosof eller söker visdom, för han är redan vis. Inte heller den okunnige söker efter visdom, och häri ligger okunnighetens fördärv: att den som varken är god eller vis ändå är nöjd med sig själv."

Osv., osv.