torsdag 6 december 2012

Tron på en ideologi



Många intelligenta, begåvade och godhjärtade människor har, speciellt under sin ungdom, tjusats av socialismens idéer om ett perfekt samhälle fritt från människans förtryck och utsugning av sin medmänniska. När de blivit lite äldre och tagit till sig lite fler personliga och historiska erfarenheter inser de att det finns många saker som de inte tidigare kände till och börjar nyansera sin bild av socialismen. Det är nämligen inte så enkelt att skapa det perfekta samhället - vilket erfarenheterna från alla världens kommunistländer visat. 
Rudolph Joseph Rummel, som är professor i statsvetenskap vid Hawaiis Universitet, var i sin ungdom socialist. Någon gång på 1950-60-talet blev han så yrvaket och hårdhänt varse att det sovjetiska samhällsmaskineriet med Stalin i spetsen förtryckt och faktiskt också mördat en mycket stor del av det egna folket. Han blev så besviken att han gjorde det till sin livsuppgift att dokumentera, sammanställa och sammanväga historikers alla uppskattningar av olika regeringars brott mot sina egna befolkningar. Materialet är mycket omfattande och kan hittas på hans blogg: http://www.hawaii.edu/powerkills/
Nedan följer ett utdrag ur en översättning till svenska från engelska, som jag gjort angående de omfattande brotten utförda av den kommunistiska regeringen i Sovjetunionen mot den egna befolkningen - naturligtvis 'i bästa välmening'. Det är nämligen så tron på en ideologi fungerar.

Här följer Rummels berättelse:

"Troligtvis har 61,911,000 människor (54,769,000 av dem medborgare och 7,142.000 utlänningar) blivit mördade av kommunist partiet--regeringen—i Sovjet-Unionen.
Gamla och unga, friska och sjuka, män och kvinnor och till och med barn och ålderdomssvaga blev kallblodigt mördade. De var inte soldater inblandade i ett inbördeskrig eller upprorsmakare, och de var inte kriminella. Faktum är att nästan alla var skyldiga till ... ingenting.    
Somliga kom från fel klass – borgerlighet, jordägare, aristokrater, storbönder. Somliga tillhörde fel nation eller ras – ukrainare, svartahavs-greker, kalmyker, Volga-tyskar. Somliga var medlemmar av fel politisk fraktion – trotskister, mensjeviker, socialistrevolutionärer. Eller somliga var bara dessas söner och döttrar, hustrur eller makar, eller mödrar och fäder. Och somliga var sådana som ockuperats av Röda Armén -  balter, tyskar, polacker, ungrare, rumäner. Dessutom stod somliga helt enkelt i vägen för 'sociala framsteg', som den stora bondemassan eller religiösa trosanhängare. Eller somliga eliminerades på grund av sitt potentiella motstånd, som författare, lärare, kyrkans män; eller den högsta militära ledningen; eller till och med själva kommunistpartiets medlemmar, höga som låga.   
Vad vi faktiskt har bevittnat i Sovjetunionen är en sant samhälleligt jämlik utrensning och utjämning: ingen grupp eller klass undkom ty var och en och vem som helst kunde ha haft kontrarevolutionära förfäder, klasshärkomster, kontrarevolutionära idéer eller tankar eller vara mottagliga för sådana. Och sålunda blev nästan vem som helst arresterad, förhörd, torterad och efter en framtvingad bekännelse om en komplott att spränga Kreml, eller några sådana, skjutna eller dömda till den torra giljotinen – långsam död genom köld och utmattning, undernäring och överansträngning i ett tvångsarbetsläger.  
En del av detta massmord var folkmord, som det storskaliga massmordet på hundratusentals Don-kosacker 1919, den avsiktligt skapade svältkatastrofen som dödade omkring 5 miljoner ukrainska bönder 1932-33, eller deportationen till massdöd av 50 - 60.000 estländare 1949. En del var massmord, som den storskaliga utrotningen av omkring 6,5 miljoner "kulaker" (det gällde bättre ställda bönder och sådana som motsatte sig kollektiviseringen) från 1930 till 1937, avrättningen av kanske en miljon partimedlemmar under den Stora Terrorn 1937-38, och massakrer av alla trotskister i tvångsarbetsläger. 
Och delar av mördandet var så slumpmässiga och besynnerliga att journalister och samhällsforskare inte kan föreställa sig det. Som att hundratusentals människor blev avrättade i enlighet med på förhand bestämda regeringskvoter. Så här säger Vladimir Petrov (som 1954 hoppade av när han var spionchef i Australien och vars trovärdighet och efterföljande avslöjanden verifierades av en Kunglig australisk spion kommission) om sitt arbete under åren 1936-1938: 
"Jag handlade hundratals besked som gavs till alla delar av Sovjetunionen och vilka var avfattade i följande form: 'Till N.K.V.D. (säkerhetstjänsten, min anm.), Frunze. Du har fått i uppgift att avrätta 10.000 folkfiender. Rapportera när detta är gjort. --Yezhov.' Och i sinom tid skulle svaret komma tillbaka: "Som svar på din förfrågan av det och det datumet, så har följande fiender till det Sovjetiska folket skjutits." 
Då och då, under en eller annan period stipulerades det också kvoter för hur många som skulle arresteras över hela det långa och breda sovjetiska territoriet. Till exempel anser Solsjenitzyn att dessa är grundläggande för Den Stora Terrorn under 1936-38: 
"Den verkliga lag som låg till grund för arresteringarna under dessa år var kvot-anvisningarna, de satta normerna, de planerade tilldelningarna Varje stad, varje distrikt, varje militärenhet tilldelades en speciell kvot arresteringar som skulle utföras under en stipulerad tid. Från och med det berodde allt på Säkerhetsverksamhetens befattningshavares påhittighet." 
Men mord och arresterings-kvoter fungerade inte bra. Hur man skulle hitta 'folkfiender', som man kunde skjuta var ett särskilt akut problem för dessa lokala NKVD (sovjetiska hemliga polisen) som hade varit flitiga att avslöja 'komplotter'. Deras enda utväg var att skjuta dem som de arresterat för de mest obetydliga civila brott, sådana som tidigare arresterats och frisläppts och till och med mödrar och hustrur som infann sig vid säkerhetstjänstens högkvarter för få information om sina arresterade nära och kära. Vi saknar begrepp för mord efter kvotering eftersom vi aldrig tidigare, varken journalisten, historikern eller statsvetaren, har stött på  fenomenet att en regering kan och har gjort något liknande. Av samma skäl har vi inte heller något begrepp för avrättningen av svältande bönder som fiskade i ett vattendrag utan Partiets tillåtelse (försöka stjäla statens egendom), inte heller utfärdandet av en tio-årig straffdom till den förste som slutade applådera efter att Stalins namn nämnts vid ett offentligt möte. Inte heller för att avrätta en fjorton-åring därför att hans fader utrensades; inte heller för att Röda Armén inte bara tillät utan uppmuntrade massvåldtäkter och massmord av civila i praktiskt taget varje nyligen ockuperat land under Andra Världskriget.  Jag kallar detta slags dödande, vare sig folkmord eller massmord, för democide. I hela denna bok kommer democide att betyda en regerings koncentrerade, systematiska och seriemässiga mord av en stor del av sin befolkning.
  
[Rummel diskuterar sedan alla olika siffror. I dokumentationen återfinns både troligtvis orimligt höga (126,891.000) och orimligt låga (28,326.000) angivelser. Det angivna medeltalet 61 miljoner innebär dock att ungefär var 4:e medborgare blev mördad av sin egen regering under åren 1918-88, huvudsakligen dock under Lenin-Stalin-perioden, min anm. Den intresserade får gå till dessa tabeller på sidan: http://www.hawaii.edu/powerkills/USSR.CHAP.1.HTM
Rummel forsätter sedan på följande sätt]:

"Vare sig det aktuella folkmordet är så här lågt eller högre så är det ett faktum att de flesta av dessa människor mördades med avsikt och medvetet över hela kontinenten. Detta svarar förstås inte uttömmande på frågorna. Vad hände egentligen ? När ? Hur ? Hur skall vi förstå detta folkmord ? Jag skall försöka att särskilt besvara dessa frågor i de följande kapitlen. Men nyckeln till allt detta kan avslöjas här: Marxism.   
I november 1917 ledde Lenin sitt lilla bolsjevikparti i en väldigt riskfylld men slutligen lyckosam kupp mot Alexander Kerenskis provisoriska, demokratiska socialistregering. Detta var inte bara ett gripande av makten och förändring av ledarskapet utan en revolutionär förvandling av regerandets själva natur och syn på världen. Det innebar bildandet av enastående rättigheter för staten; och inrättandet av en ytterligt kallblodig, samhälleligt ingenjörs-vetenskaplig syn på statens makt över folket. Denna makalösa, splitter nya bolsjevikregering förenade en i sig helt komplett sekulär filosofi om naturen och det goda, med en i början skakig, men till slut enväldig politisk kraft utan tidigare historisk förankring - en sammansmältning av en idé med makten. Det blev då och har sedan dess förblivit idealstaten där allting var möjligt att genomföra. 
Filosofin har ett universellt perspektiv, på samma gång en teori om verkligheten (dialektisk materialism), om människan i samhället (historisk materialism), om den bästa samhällsformen (kommunismen), om en statlig metod för att genomföra denna (proletariatets socialistiska diktatur), och om politisk taktik (revolution, förtrupp, parti etc.). Praktiskt syftar den till att spänna över livets alla områden, ha enväldig makt och vara tekniskt fulländad. För att citera Lenin: "Diktaturens vetenskapliga begrepp innebär ingenting annat än detta: gränslös makt som direkt stöder sig på våld och som inte begränsas av några lagar och är absolut obegränsad av regler."
För att summera: Med dess teori, som innehåller en "verklig" förklaring på mänsklighetens tidigare och nuvarande situation och drömmen om ett bättre samhälle, så ger denna ideologi svar både till det politiska och ekonomiska livets vadan och varthän och än viktigare, den förser en med lösningar; för den trosvisse anger den en väg till fred och lycka, till jämlikhet och välfärd, och till frihet från hunger, fattigdom och utnyttjande. 
Den teoretiska delen av denna kommunistiska ideologi utvecklades först av 1800-talsfilosofen och den politiska ekonomen Karl Marx och hans anhängare. Lenin, som var både filosof och politisk revolutionär lade till ett politiskt program och taktik. Lenins säregna slag av kommunism har före och i decennier efter att han lyckats gripa makten i Ryssland blivit känd som bolsjevism; under vår tid kallas ideologin marxism eller mera specifikt, marxism-leninism för att ange de ändringar som infördes av Lenin. Hädanefter kommer jag helt enkelt att hänvisa till det som marxism. 
Marxismen är i grunden kompromisslös. Den känner till sanningen i absolut mening; den känner i absolut mening till Det Goda (=kommunismen) och Det Onda (=kapitalismen, feudalismen), den känner i absolut mening till vägen för att uppnå detta (=proletariatets socialistiska diktatur). Så fort denna ideologi var i besittning av den ryska statens myndighet och nakna makt - dess armé, polis, domstolar, fängelser - så arbetade den för att sätta sitt marxistiska program i verket. Och således har  Sovjetunionens historia alltsedan bolsjevikernas kupp varit endast detta: en utdragen, total, ingenjörsmässig applicering av statsmakten för att riva ner och sedan återuppbygga alla sociala inrättningar - för att skapa den marxistiska utopin på jorden. 
Eftersom marxisterna känner till Sanningen, så måste alla ideologiska motståndare gravt ha misstagit sig och därför vara folkets fiender. Eftersom man vet Vägen till Lycka så måste de som avsiktligt eller oavsiktligt blockerar denna Väg elimineras. Till och med på den taktiska nivån och till och med bland de marxister som hade den riktiga drömbilden, så kunde ingen tillåtas att vara annorlunda; ty till och med på denna nivå, åtminstone tills Gorbatjov kom, så fanns det bara en Sanning.   
Fullkomliga idéer och statens oinskränkta makt kunde bara betyda en sak: att staten och dess maktmonopol blev den utopiska förändringens instrument för "framsteg". Sålunda skulle Röda Armén komma att användas för att slå ned motståndet mot att lägga beslag på privat egendom (som var ursprunget till det onda); en hemlig polismakt skulle komma att skapas för att avslöja folkets fiender och för att tillintetgöra motståndare. Lagen skulle bli ett instrument för terror och revolutionär förändring; rättegångar i domstolen, om det hölls sådana, skulle få en given utgång på det sätt som det marxistiska prästerskapet ansåg nödvändigt. Och allt var tillåtet, självfallet - lögner från regeringen, bedrägeri, stöld, misshandel, tortyr och mördandet av 61,911,000 människor - allt bidrag till den kommunistiska framtiden.
Och allra viktigast, i denna ideologi skulle de levande offras för de ofödda. De levande var föremål, liksom murbruk och tegelstenar, timmer och spik, som var till för att användas, hanteras, staplas på varandra för att skapa en ny samhällelig struktur; personliga intressen och önskemål, smärta eller nöje hade liten betydelse, och var oviktigt i ljuset av den nya värld som skulle skapas.
När allt kommer omkring, hur kunde man tillåta, låt oss säga, Ivans önskan att odla upp sin faders jord, Mikaels att köpa bättre skor eller Alexanders att lägga upp ett förråd av mat inför vintern för sin familjs skull, stå i vägen för de framtida generationernas större goda? Detta ideologiska imperativ kan ses i Lenins attityd gentemot svälten i Volga 1891-2. Medan ryssar av olika klasser och ideologier försökte hjälpa offren, så motsatte sig Lenin sådan hjälp och menade att svälten skulle radikalisera massorna. Lenin sade: "Psykologiskt är detta tal om att ge mat till de svältande ingenting annat än ett uttryck för den socker-söta mentalitet som är så karakteristisk för vår intelligentia."  
Ideologin är den avgörande faktorn i Sovjetunionens mord på sitt eget folk. Den förklarar hur enskilda kommunister kunde misshandla, tortera och mörda i hundratals och ändå sova gott om natten. Dystra arbetsuppgifter, visst, men när allt kommer omkring så arbetade man för det större goda. Det förklarar hur sovjetiska härskare, särskilt Lenin och Stalin, med vett och vilja kunde anbefalla döden för hundratusentals och som i fallet med hungersnöden i Ukraina 1932-33, miljoner. 
Läs Solsjenitsyn om detta:  
"Shakespeares illgärningsmän stannade vid ett dussin kroppar. Därför att de inte hade någon ideologi. Ideologi - det är det som ger ondskan dess eftersökta berättigande och ger illgärningsmännen den nödvändiga ståndaktigheten och beslutsamheten. Det är den sociala teorin som hjälper till att få hans handlingar att verka goda istället för onda i hans egna och andras ögon, så att han inte får höra förebråelser och förbannelser utan får lovord och ära. Det var så Inkvisitionens ombud stärkte sin vilja: genom att åberopa Kristendomen; erövrarna av främmande länder genom att höja Fädernelandets storslagenhet till skyarna; kolonisatörerna genom civilisationen; nazisterna genom rasen; jakobinerna (tidiga och sena) genom jämlikhet, broderskap och lyckan för framtida generationer. 
Tack vare ideologi, så var det tjugonde århundradet ödesbestämt att få erfara illgärningar i en skala som räknades i miljoner...  
Det florerade ett rykte mellan 1918 och 1920 att Petrograd Tjekan…inte sköt alla dem som dömts till döden utan gav några dem av levande som föda till djuren i stadens djurparker. Jag vet inte om detta är sanning eller förtal….Men jag skulle inte heller försöka få bevis för det heller. I enlighet med den praxis som blåmössorna följer så skulle jag vilja föreslå att de bevisar för oss att detta inte var möjligt. På vilket annat sätt kunde de skaffa fram mat till djurparkerna under dessa svältår? Ta det från arbetarklassen? De här fienderna skulle dö i vilket fall som helst, så varför kunde inte deras död ge ett ekonomiskt stöd till republikens djurparker och på detta sätt bistå vår march in i framtiden? Var inte det ändamålsenligt ?
Detta är den exakta gräns som de Shakespeareanska illgärningsmännen inte kunde överskrida. Men illgärningsmannen med ideologi överskrider den och hans ögon förblir torra och klara." (Heller, Mikhail. Cogs in the wheel: The Formation of Soviet Man, New York: Alfred A. Knopf, 1988.)