torsdag 8 april 2021

Transhumanism - vilka är farorna?

Av Dr. Sherri Tenpenny


Transhumanism är ett begrepp inför framtiden då människa och teknik blandas, vilket resulterar i själlösa intelligenta maskiner. Det är en rörelse som gynnar utvecklingen av en ny mänsklig art genom användning av integrerade kretsar. Genom att kalla det  "mänsklig förbättring för den post-mänskliga eran" antar transhumanister att mänskligheten bara kommer att förbättras av maskiner. Ingen kommer till skada. Ingenting förstörs. Och ingen möjlighet till tvång eller dominans. I en post-human värld kommer mänskligheten, såsom vi känner den, att vara föråldrad.


År 2012 blev pionjären för artificiell intelligens Ray Kurzweil chef för teknik och chefsfuturist på Google. Han anställdes för att arbeta med projekt för att få maskiner att lära sig. På grund av tekniska framsteg förutspår Kurzweil att man år 2030 kommer att tillåta att små nanoboter injiceras i människors blodomlopp. Därifrån passerar de genom blod-hjärnbarriären och integreras i hjärnan. Den mänskliga hjärnan kan sedan ansluta till ”molnet" och uppnå en briljans, som man aldrig kunde tro var möjlig. Så biologiska varelser kommer huvudsakligen  att bli ”icke-biologiska enheter”. I sin bok ”The Singularity is Near: When Humans Transcend Biology” säger Kurzweil: "I framtiden kommer det inte att finnas någon åtskillnad mellan människa och maskin eller mellan fysisk och virtuell verklighet."


Men om våra hjärnor kan använda molnet, så är det bara sunt förnuft att det som finns i molnet kan använda vår hjärna. Så frågan blir då: Vem kontrollerar den specifika informationen, som vi får använda? Vem avgör vilka nedladdningar vi får? Det man kommer att tänka på är den störande visionen av tusentals - eller miljoner - manchuriska kandidater.



Jakten på kontrollen över människans hjärna


I förre president Obamas ”State of the Union-tal” 2013 tillkännagav han sin plan att satsa på tekniker för att kartlägga hjärnan. I april samma år lanserades en satsning på 100+ miljoner dollar, som kallas BRAIN, vilket står för hjärnforskning genom avancerad innovativ neuroteknik. Flera offentlig-privata partnerskap fick finansiering, inklusive Allen Institute for Brain Science, Howard Hughes Medical Institute, Salk Institute for Biological Studies, och Kavli Foundation and Institutes. Våra skattedollar finansierade också detta projekt; de statliga anslagen inkluderade:


▪ 20 miljoner dollar till National Science Foundation för att studera hur Big Data kan användas för att förstå hjärnans förmåga att generera tankar, känslor och minnen;


▪ 40 miljoner dollar till National Institutes of Health (NIH) för att utveckla träningsverktyg och resurser för att stödja BRAIN-initiativet; och


▪ 50 miljoner dollar till Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA) för att utveckla verktyg för att fånga upp och bearbeta dynamiska neurala och synaptiska aktiviteter.


Med hjälp av dessa - och andra - medel tillkännagav DARPA 2016 att de avsåg att utveckla NESD-programmet (Neural Engineering System Design). Utgivet för att vara hjärnsdatorns nästa gränssnittsnivå (BCI) är NESD-systemet utformat för att förvandla hjärnaktivitet till en binär kod, så att människor kan koppla upp sig på maskiner trådlöst genom att helt enkelt tänka.



Forskningens mörka sida


Medan många fantastiska medicinska användningar kan komma ut ur denna forskning, från behandling av PTSD och traumatiska hjärnskador (TBI), till manövrering av hjärnaktiverade rustningar och benproteser, behövs det mycket lite fantasi för att förstå hur denna forskning snabbt kan förvandlas till något mycket dystert.


▪ Vad händer om den post-humana världen innebär starka, mekaniska humanoiders dominans med förbättringar, som är utformade för att gynna institutioner på bekostnad av individen?



▪ Kommer drivkrafterna för att skapa bioniska människor att vara ekonomisk effektivitet, kulturell modifiering och militär dominans?


De post-humana kommer att leva längre och vara globala medborgare. Framtiden kommer att erbjuda en enda sammansmältning av människor och opolitisk identitet. Allt under FN:s och den globala hållbarhetsagendans styre. Bioniska människor kommer inte att ha behov av att knyta an till varelser ens av sitt eget slag. Framsteg inom kloning av djur och embryonal stamcellsteknologi gör att kloning av människor kommer närmare verkligheten, vilket tar bort behovet av att alstra barn. Detta tillgodoser globalistens oro beträffande överbefolkning på planeten. Behöver du fler arbetsbin? Skapa dem på fabriken. De behöver inga förmåner, inga semestrar och kan arbeta dygnet runt.



DNA-vacciner: Permanent manipulation av människor och djur


DNA-vacciner, en typ av genteknik, knåpades ihop först i början av 1990-talet. En liten DNA-remsa, säg, från ett herpesvirus, tar sig via en injektion in i en bakteriell "bubbla”, som kallas en plasmid. När det fyllda plasmidvaccinet injiceras växlar det cellulära immunsystemet upp för att bli av med det främmande proteinet (plasmid + DNA-remsa från virus). Och samtidigt skapar det humorala immunsystemet antikroppar mot virus-DNA. När ett herpesvirus kommer in i kroppen arbetar minnes-T-cellerna och B-cellerna tillsammans för att attackera det främmande viruset. Detta eliminerar viruset och undviker infektion.

Denna process är inte utan problem.


▪ DNA-remsan kan införlivas i värdens DNA, vilket leder till instabilitet i kromosomerna. Den mutagena effekten kan aktivera cancergener och stänga av de gener, som undertrycker tumörutveckling, vilket kan leda till cancer.


▪ Att genetiskt uttrycka sig är en process i vilken gener skapar proteiner. Överdrivet genetiskt uttryck är när processen ”går överstyr” och producerar stora mängder av främmande proteiner och förstör mänskliga vävnader via både akut och kronisk inflammation.


▪ Den plasmid som används är ofta resistent mot antibiotika. Samma antibiotikaresistens kan överföras till värden.


▪ Plasmid-DNA kan vara mycket lik vaccinmottagarens DNA. Anti-DNA-antikropparna kan attackera mänskliga organ med liknande DNA-sekvenser. Resultatet blir då autoimmunitet, som är en tydligt identifierad orsak till nästan 100 olika sjukdomar och misstänks vara orsaken till minst 40 kroniska och potentiellt livshotande tillstånd.



DNA-vacciner till djur


En angelägenhet som låter som science fiction är användningen av DNA-vacciner hos livsmedelsproducerande djur. Det främmande DNA:t kan införlivas i ett djurs DNA och komma in i livsmedels-försörjningen. Plasmid-DNA: t kan störa djurets mikroflora och till och med potentiellt omvandla mikrofloran i miljön när djuren lämnar spillning efter sig.


Denna nivå av genetisk manipulation gör DNA-vacciner till ett drömverktyg för transhumanisterna. Eftersom en mängd företag arbetar med biotiska mänskliga kroppsdelar och DARPA jobbar på att bygga mördarrobotar, är vi bara ett steg ifrån att designa DNA-vacciner för att förbättra mänskligt DNA. Faktum är att Editas Medicine, ett amerikanskt företag, tillkännagav i november 2015 att försöken, att ge de första människorna ett genetiskt modifierat DNA, hade kommit en bra bit på väg.


Om robotar kunde tänka, känna och ha ett samvete, skulle det göra dem mänskliga? Eller skulle bristen på genetiskt material för alltid göra dem icke-mänskliga? Att använda kombinationen artificiell intelligens, nanoteknik och DNA-vacciner för att införa mänskliga gener och mänskliga egenskaper i maskiner är inte längre något som bara kan ses på film. Vid vilken tidpunkt är människor inte längre människor?

När vaccinrekommendationer blir obligatoriska - och 30 stater driver nu på för obligatoriska vacciner, kommer du då att få behålla din rätt att vägra?


Översättare: Sture Blomberg


länk till originalartikeln: https://vaxxter.com/dna_vaccines_transhumanism/

tisdag 9 mars 2021

Leicester-Modellen utrotade smittkopporna (del 2).


Den stora demonstrationen 1885


Man vaccinerade mot smittkoppor redan från 1800 i England men inte förrän 1853 blev det obligatoriskt att vaccinera barn inom 3 månader efter födelsen.  Vägran bestraffades med böter eller fängelse.

Den 23 mars 1885 anordnades en stor demonstration mot tvångsmässig vaccination i Leicester. Den tändande gnistan var att fadern till flera barn, Edward Irons, stod inför rätta för att av samvetsskäl ha vägrat att vaccinera sin andra son, som var två år. Ett annat av Edward Irons barn hade vaccinerats och drabbats av svåra komplikationer. Edward hade, i sin vägran, stöd av sin familjedoktor, som ansåg att en vaccination vore otjänligt för sonens hälsa. Men domstolen var obeveklig och bötfällde Edward Iron till 20 shilling [1].

En ny lag 1867 befäste denna straffpåföljd vilken gällde ännu 1897 [2]. Trots dessa hårda vaccinationslagar drabbades Leicester, hela England och hela världen av smittkoppsepidemier under 1870-talet. Under epidemin 1871-72 inträffade i Leicester mer än 3.000 smittkoppsfall varvid 358 av de drabbade dog [3]. Med vaccinationerna följde också mängder av komplikationer vilket folk lade märke till. 


”Hög tid att erkänna sina misstag”


I ett brev till Leicester Mercury i juli 1884 skrev någon att det för den observante iakttagaren måste framstå som egendomligt att dessa fall inträffar i områden där 96% av alla födda barn är vaccinerade… och att det är hög tid för läkarkåren att erkänna att vaccinationen och flera andra åtgärder är allvarliga och skadliga misstag [4].  

Efter epidemin 1870-71 i Europa tillämpade man lagarna mera rigoröst - men mötte motstånd. År 1869 dömdes 2 personer och år 1881 elvahundra. Totalt under tolvårs-perioden dömdes 6.000 personer. Fängelse utdömdes i 64 av dessa fall och utmätning och försäljning av personlig egendom i 193 fall. På grund av folkets sympatier var dessa egendomar dock svårsålda [5]. Men motståndet mot vaccination fanns redan från början då man sett hur ens egna barn farit illa. Detta var under en tid då man inte förstått vikten av aseptik och vid arm-till-arm vaccination blev man ofta infekterad. Att få uppleva hur ens barn skadats av en vaccination och av myndigheterna då ändå avkrävas att också vaccinera nästa barn  upplevdes som ett angrepp på den individuella friheten [5]. 



De fattiga drabbades mest


Dessutom drabbades de fattiga oproportionerligt mycket eftersom de inte kunde betala sina böter och därför förlorade sin egendomar och möjligheter till försörjning.

I januari 1884 berättades det i Leicester Mercury om Arthur Ward, som hade två barn, som skadats av sina vaccinationer och därför vägrade vaccinera ett tredje. Två polismän sändes ut den 24 november för att utkräva böter eller utmäta egendomen. Arthur Ward var ute och handlade och den ensamma Mrs. Ward hade inga pengar. Möblerna på nedervåningen ansågs inte täcka bötessumman varför poliserna ville utmäta möblemanget på övervåningen. Hon förvägrade dem detta, det blev tumult varvid man hotade med att sätta Arthur Ward i fängelse. Mrs. Ward var vid tillfället gravid men på grund av den skräck som allt detta bråk utlöste fick hon förtidiga värkar och framfödde ett dött barn två dagar senare, den 26 november. Hon återhämtade sig aldrig från detta trauma och dog en månad senare. Den doktor som skötte om Mrs. Ward sade att han, trots att han trodde på vaccinationer, inte tyckte att det kunde vara någon människas plikt - inom något yrke - att genomdriva lagarna på detta upprörande brutala sätt [6]


    Sympatier från hela världen


På grund av de allvarliga och ibland dödliga följderna av vaccinationerna så blev det omfattande demonstrationer. Mer än 5.000 åtal väcktes för vaccinationsvägran. Under 1884 dömdes 7 personer  men redan 1885 mer än 45 per vecka. De hårda domarna förslog inte långt mot protesterna som växte snabbare än de lagliga resurserna. Om detta stod att läsa i The Times i mars 1885 [7].  Vidare beskrevs hur det kommit delegationer från hela landet samt sympatibrev inte bara från England, Skottland och Irland utan också från Jersey, Frankrike, Schweiz, Belgien, Tyskland och Amerika [7]. Atmosfären var festlig med musik och banderoller med provocerande budskap som ”Frihet är vår födslorätt och detta kräver vi”, ”Förtryckande lagar skapar folkligt missnöje”, ”Englands mödrar kräver ett upphävande av lagen”, ”Vaccinationens tre hörnstenar - fusk, våld och idioti” och ”Vi ber inte längre om att få bestämma över våra barn utan kräver detta.” Det beskrevs målande i Boston Medical and Surgical Journal hur Stadens borgmästare mottog ett tre kilometer långt och  brett demonstrationståg, som hade en avbildning av Jenner hängande i en galge med plakatet ”barnamördare” på bröstet. De som fått sitta i fängelse. liksom de vars egendomar tagits i beslag möttes av "beundrande" blickar medan man med "entusiasm" brände de motbjudande parlamentariska handlingarna [7-9]. En kvinna och två män hade beslutat att överlämna sig till polisen och ta ett fängelsestraff hellre än att låta vaccinera sina barn och de var omgivnas av "hurrande" folkmassor [1]. Organisatörerna uppskattade demonstrationens storlek till 80-100.000 fredliga deltagare [7]. I talet som hölls beskrevs hur folket led under tvångsvaccinationerna och det poängterades att folkets önskan bara var att få lämnas ifred. Många ansåg att rent vatten, hälsosam mat, ljusa och luftiga bostäder, rena gator och fungerande avlopp var det bästa sättet att bli kvitt smittkoppor. Om sådant emellertid saknades så hjälpte det inte med vaccinationer [10], det var folkets mening. 


”Hellre smittkoppor än vaccination”


Sekreteraren för London Society, Mr. William Young, framhöll att tvångsvaccinationerna våldförde sig på individens frihet och föräldrarnas rättigheter och utövades med tyrannisk brutalitet varför alla borde sätta sig till motvärn [10]. På kvällsmötets resolution i stadshuset - där det fanns representanter från 60 olika städer - kritiserades lagen för att den gjorde om kärleksfulla föräldrar i samvetsnöd till brottslingar, som spred sjukdomar och död och därför bötfälldes, sattes i fängelse eller förlorade allt de ägde. Lagen borde därför överges [11]. En 73-årig man var rörd till tårar. Han hade vaccinerats som två-åring och farit mycket illa, därefter drabbats av smittkoppor som 14-åring, varefter hans hälsa dock förbättrades. Han sade sig mycket hellre vilja drabbas av smittkoppor än vaccineras och hade i detta syfte betalat böter för alla sina tre barn, ty han hade aldrig upplevt något så hemskt som sina komplikationer av vaccinationen [12]


Farhågorna kom på skam


Dödsfallen i de fruktade smittkopporna i det totalt vaccinerade Leicester under epidemin 1871-72 undergrävde folkets tro på att vaccinationen överhuvudtaget utgjorde något slags ”skydd”mot smittkoppor. Både fattiga och rika började nu vägra att vaccinera sig själva och sina barn. År 1890 hade vaccinationsfrekvensen sjunkit till endast 5% av de nyfödda från 95% år 1871-72 [13]. Det medicinska etablissemanget agerade nu olyckskorpar och förutsade att denna ovaccinerade stad med dess ”högst brännbara material” [13] skulle drabbas av ”den fruktade sjukan” [8] som skulle sprida sig ”som en löpeld” [14] och skörda många liv. Dessa farhågor skulle visa sig komma på skam - med råge.          


Vaccinationen blev ”frivillig” i Leicester 1885


Oron för att vaccinet varken var säkert eller effektivt samt angreppen på individens fri- och rättigheter gentemot regeringen satte fart på motståndet mot tvångsvaccinering. Folket valde böter och fängelse i allt större utsträckning för att skydda sina barn. Detta motstånd kulminerade i den Stora Demonstrationen i Leicester 1885. Samma år bytte Leicester till ett politiskt styre som förbjöd tvångsvaccinering och erbjöd frivillig sådan istället. Två år senare hade vaccinationsfrekvensen sjunkit till 11-12% [15]


”Isolering och sanitet” 


”Leicester Metoden” gick ut på att hålla patienter med smittkoppor i karantän under en tid och grundligt desinficera deras bostäder, vilket visade sig mycket effektivt. Under det kommande decenniet hade man aldrig fler än 2-3 fall samtidigt i staden, trots att endast 10% vaccinerats. Om någon drabbats av smittkoppor ålades husfadern under straffpåföljd att genast rapportera detta till myndigheterna varvid den smittade hämtades upp och fördes till sjukhusvård inom några timmar. På detta sätt utrotades sjukdomen fullständigt - till en mycket futtig kostnad. Därför ansåg man att vaccination var onödig [7]. Även om det nu stod klart att ”Leicester Metoden” var överlägsen vaccination så menade motståndarna att detta var en illusion och att befolkningen skulle få betala ett mycket högt pris i framtiden för att vara ovaccinerade. Man menade att det hela var ett ”gigantiskt experiment”, som skulle leda till en ”massaker” på ”oskyddade” barn. En läkare menade att ovaccinerade barn inte borde få gå i skolan [16] eftersom dessa utgjorde ”en bomb” som kunde ”spränga hela skolan i luften” och sprida sjukdomen till hela landet [8]. Om man tar bort skyddsmuren av vaccinerade runt de ovaccinerade så kommer de lokala myndigheternas ”skryt” att visa sig grundas på en illusion, menade man. Sjukdomsförloppet kommer att ”förbluffa” myndigheterna i staden [17] och dessa bör vid denna kommande ”katastrof” därför ”ta ordentlig lärdom av sina misstag” [5]. Så kunde det låta. Men befolkningen stod på sig eftersom deras erfarenheter visade något annat. 


Smittsamheten sjönk


År 1891-94 utbröt en ny epidemi i England. I det fullt vaccinerade gruv- och jordbruksdistriktet Mold i Flintshire, England, hade man då en 32 gånger högre mortalitet i smittkoppor än i Leicester [18]. Det väl-vaccinerade Birmingham hade 63 fall och 5 döda i smittkoppor per 10.000 medan Leicester endast hade 19 fall och 1 död. Det visade sig således att de ovaccinerade både var mindre mottagliga och hade ett lindrigare sjukdomsförlopp [19]. När sedan allt fler i Leicester med tiden förblev ovaccinerade (och inte bara barn under tio år) ökade skillnaderna ännu mera. Vid epidemin 1892-94 var mortaliteten 0,57 per 10.000 invånare men vid epidemin 1903-1904 endast 0,12 per 10.000 [20]



Läkaren C. Killick Millards betydelse


Läkaren C. Killick Millard, tillika Hälsominister i Leicester, berättade i en rapport att han  alltid tidigare trott att vaccination varit ett fullständigt skydd mot smittkoppor, om dock endast temporärt. I ljuset av de senaste 20 årens händelseförlopp hade han omprövat detta - den utgjorde inget skydd [21]. Han tillbakavisade att ovaccinerade skulle vara mera mottagliga för smittkoppor under en epidemi och framhöll att de i samtliga fall faktiskt smittats av vaccinerade vuxna [22]. Själva vaccinationen verkade inte heller så ofarlig som gjorts gällande. Även vid milda symptom var man fortfarande smittsam. Därför var det meningslöst med tvångsmässig vaccination, menade han [22]. Sex år senare, 1910, drog han slutsatsen att vaccination av nyfödda spelade en mindre roll för minskad smittspridning än vad som förespeglats. Att vara ovaccinerad utgjorde inte någon fara för samhället. Detta visades av att man inte haft något smittkoppsfall i Leicester på fem år [23]. Trettio år efter att det framgångsrika experimentet i Leicester startat fanns det emellertid de som fortfarande menade att de ”oskyddade idioterna” någon gång skulle drabbas av en ”katastrof”. I en artikel i New York Times 1914 ansåg man att detta kunde vara naturens sätt att ”sålla bort” de dumbommar, som inte hade förstånd nog för att leva i ett modernt samhälle [24].


Hur kunde de medicinska experterna ha så fel?

 

Trots att de flesta barnen i Leicester förblev ovaccinerade så inträffade inga nya utbrott. Hur kunde de medicinska experterna ha haft så fel? E. M. Crookshank [25], som författat boken History and Pathology of Vaccination och var Professor i jämförande patologi vid King’s College, London, uttryckte sig 1893 så här om vaccination: ”Tyvärr har vaccinationens betydelse förstorats upp i den medicinska utbildningen så till den milda grad att det knappast, ens under vår levnad, är möjligt att inse och erkänna dess futtighet, trots att ingenting skulle bidra mera till yrkets anseende och styrka vetenskapen om förhållandet mellan renlighet och sjukdomar…När smittkoppor hålls under kontroll genom rapportering och isolering kommer vaccinationen att försvinna och endast ha historiskt intresse” [26]. Detta uttalande skulle visa sig vara alltför optimistiskt. Vaccination fortgick nästan hundra år till och man har aldrig kommit till insikt om att smittkopps-vaccinationen varit onödig och skapat mycket lidande och död. Än idag framhålls den som ett föredömligt exempel och upprätthåller tron på vaccineringens stora betydelse för hälsan.


Tvångsmässig vaccination upphörde först 1948


Den tvångsmässiga vaccineringen upphörde först 1948 i England. Då hade experimentet i Leicester pågått i mera än 60 år. Dr. Millard skrev då att det under de 62 år som gått sedan vaccinationen övergivits, endast hade förekommit 53 dödsfall i smittkoppor och endast två under de senaste 40 åren. Han menade att vaccinationerna stadigt minskat sedan man införde en ”samvetsklausul” tills nu 2/3 av födda barn är ovaccinerade vilket inneburit att dödsfallen i smittkoppor nu är i det närmaste försumbara. Mellan 1933-46 dog endast 28 personer i en population på 40 miljoner och bland dessa inget spädbarn under ett år [27]


    Artikel från 1980: sanitära åtgärder HELT avgörande


I en Medicinhistorisk artikel från 1980 påstod författaren Stuart M. Fraser att Leicester Metoden var det första exemplet på framgångsrik utrotning av en sjukdom utan hjälp av vaccination. Istället hade man helt förlitat sig på sanitära åtgärder [28]

År 1946, fyrtiotvå år efter sin rapportering om smittkoppor 1904, förklarade dr. Millard, som var Hälsominister i Leicester under åren 1901 till 1935, varför han ansåg att den tidens medicinska experter hade haft så fel. Det berodde på att de hade förutfattade meningar och inte undersökte händelseförloppet förutsättningslöst. De var ”biased”, vilket innebär att man bara ser det man förväntar sig att se. Detta är mycket vanligt i alla sammanhang men en dödssynd inom vetenskap, eftersom man då ofta kommerr till fel slutsats. Att smittkoppor försvunnit efter att vaccinationen introducerats berodde inte på vaccinationen i sig, men framställdes så i varje medicinsk lärobok. Detta hyllades därför som den preventiva medicinens enastående triumf [27]. Man använde diagram för att visa sambandet mellan tvångsmässig vaccination och smittkoppornas försvinnande, men detta samband var inget orsakssamband - och således falskt - eftersom mortaliteten i smittkoppor fortsatte att sjunka även efter att vaccinationerna minskade. Detta har nu pågått i 60 år [27]. Efter 1872 sjönk både vaccinationsfrekvens och död i smittkoppor. I motsats till vad vaccinationsentusiaster hävdar så sjönk mortaliteten bland barn samtidigt som vaccinationsfrekvensen störtdök. Det är viktigt att notera att mortaliteten bland barn inte började förändras förrän under 1880-talet, trots tvångsmässig vaccination sedan 1853. Denna vaccination bidrog inte på minsta sätt till barnens överlevnad - i någon ålder. De behandlingsprinciper som tillämpades i Leicester hade varit helt avgörande [29]. Det 60-åriga experimentet visade inte bara på en framgångsrik metod utan också på hur felaktigt det medicinska tänkandet kunde bli. Trots framgångarna i Leicester så fortsatte regeringar överallt att med lagens hjälp tvinga vaccination på folket. 


Vaccinationen ett misslyckande 


Åldermannen Thomas Windley, som var ordförande i sanitetsutskottet i 47 år, provocerade 1902, under ett möte i Kungliga Institutet för Folkhälsan, den medicinska professionen att erkänna Leicesters framgångar. Han påpekade i en artikel, som han skrivit och läste upp, att tiden nu är kommen för att erkänna att ”det onda, som de föreställde sig skulle komma då man slutade vaccinera folk inte har inträffat”. De borde därför ge Leicester ett välförtjänt erkännande för att de fått de regelbundet återkommande utbrotten av smittkoppor att helt försvinna [30]. 

Dr. J.W. Hodge publicerade 1911 en vetenskaplig artikel om hur smittkoppor hade kommit under kontroll i Leicester. Han menade att experimentet är en ögonöppnare för folket men sticker i ögonen på vaccinationsförespråkarna i hela världen. Här hade man, i en stad med en kvarts miljon innevånare under ett kvarts sekel, visat att en befolkning som slutat med vaccination var mindre mottaglig och drabbades lindrigare än då 95% av samma befolknings nyfödda vaccinerades och de vuxna vaccinerades flera gånger om [31].


 

Sture Blomberg 


[Uppgifterna i boken är huvudsakligen hämtade från den amerikansk njurläkaren Suzanne Humphries bok "Dissolving Illusions", ISBN: 9781-480216891]

            

Referenser: 


[1] Stanley Williamson, ”Anti-Vaccination Leagues, ” Archives of Disease in Childhood, vol. 59, 1984, p. 1195

[2] Alfred Milnes, MA, ”Statistics of Small Pox and Vaccination, with Special Reference to Age-Incidence, Sex-Incidence, and Sanitation,” Journal of the Royal Statistical Society, September 1897, p. 557

[3] Stuart M. F. Fraser, ”Leicester and Smallpox: The Leicester Method.” Medical History, 1980, vol. 24, p. 330. 

[4] Leicester Mercury, July 3, 1884.

[5] C. Killick Millard, MD, DSc, ”The End of Compulsory Vaccination,” British Medical Journal, December 18, 1948, p. 1073. 

[6] Stanley Williamson, ”Anti-Vaccination Leagues, ” Archives of Disease in Childhood, vol. 59, 1984, pp. 1195-1196.

[7] ”Anti-Vaccination Demonstration at Leicester.” The Times, March 24, 1885.

[8] ”A Demonstration Against Vaccination.” Boston Medical and Surgical Journal, April 16, 1885, p. 380. 

[9]”Anti-Vaccination Demonstration at Leicester.” The Leeds Mercury, March 24, 1885.

[10] J.T. Biggs, Leicester: Sanitation Versus Vaccination, 1912, p. 117

[11] ibid., 1912, p. 120

[12] ibid., p. 125-126.

[13] J. W. Hodge, MD, ”How Small-Pox Was Banished from Leicester.” Twentieth Century Magazine, vol. III. no. 16, January 1911, p. 337. 

[14] B.O. Flower, ”Fallacious Assumptions Advanced by Advocates of National and State Medical Legislation, ”  Twentieth Century Magazine, vol. IV. no. 24, September 1911, p. 537. 

[15] The Parliamentary Debates, vol. CCCXXVI, June 1, 1888, p. 933 

[16] J. W. Hodge, MD, ”How Small-Pox Was Banished from Leicester.” Twentieth Century Magazine, vol. III. no. 16, January 1911, p. 340. 

[17] ”Leicester, and Its Immunity from Small-Pox,” The Lancet, June 5, 1886. 

[18] William Scott Tebb, MD, A Century of Vaccination and What i It Teaches, Swan Sonnenschein & Co., London 1898, pp. 93-94. 

[19] J. W. Hodge, MD, ”Prophylaxis to be Realized Through the Attainment of Health, Not by the Propagation of Disease,” The St. Louis Medical and Surgical Journal, vol. LXXXIII, July 1902, p. 15.

[20] J.T. Biggs, Leicester: Sanitation Versus Vaccination, 1912, pp. 459-460.

[21] ibid., pp. 507.

[22] ibid., pp. 510-511. 

[23] ibid., pp. 406-407.

[24] ”Urges Necessity for Vaccination, Commissioner Goldwater’s Contention Indorsed by American Medicine, Canada’s Scourge Warns, England’s Neglect May Result in a Smallpox Disaster, Germany Keeps it Down.” New York Times, April 5, 1914. 

[25] Edgar March Crookshank, M.B. London, 1884, Prof. of Comp. Path, and Bacteriol. King’s Coll.; Director of the Bacteriological Laboratory, King’s College, London. 

[26] Edgar March Crookshank, History and Pathology of Vaccination Volume I: A Critical Inquiry, 1889, London, pp. 465-466. 

[27] C. Killick Millard, MD, DSc, ”The End of Compulsory Vaccination,” British Medical Journal, December 18, 1948, p. 1074. 

[28] Stuart M. Fraser, ”Leicester and Smallpox: The Leicester Method,” Medical History, vol 24, 1980, p. 324

[29] Derrick Baxby, ”The End of Smallpox, ” History Today, March 1999, p. 16. 

[30] Thomas Windley, Leicester and Smallpox: Thirty Years’ Experience: A Paper Read at the Annual Meeting of the Royal Institute of Public Health, Held at Exeter, August 1902. 

[31] J. W. Hodge, MD, ”How Small-Pox Was Banished from Leicester.” Twentieth Century Magazine, vol. III. no. 16, January 1911, p. 342. 

 


 

 

 

 

måndag 22 februari 2021

Smittkoppsvaccinationens historia (del 1).



Smittkoppor har beskrivits från Kina redan 1000 år f. Kr. Epidemierna blossade upp med jämna mellanrum och spreds till omgivande länder. Under första årtusendet e. Kr. inträffade många epidemier i Mellersta Östern och Medelhavsländerna. Inte långt efter Columbus upptäckt av Amerika fördes sjukdomen vidare till denna kontinent med slav- och truppförflyttningar. Det luftburna viruset ansågs vara extremt smittsamt och ansågs kunna smitta på 20 meters avstånd, samtidigt som det kunde överleva i damm i decennier. Cirka en tredjedel av befolkningen i drabbade områden beräknats ha strukit med. I den antika litteraturen finns utförliga beskrivningar av hur människorna därför flydde hals över huvud åt alla håll och lämnade sina nära och kära att dö utan deras omvårdnad när epidemin slog till under åren 165 e. Kr och 260 e. Kr.      


Smittkoppor försvunnit - av oklar anledning


Smittkoppor, också benämnd variola i den vetenskapliga litteraturen, har emellertid totalt försvunnit från USA fr.o.m. 1949 och från hela världen 1980. Det är en allmän uppfattning att detta berodde på de obligatoriska smittkoppsvaccinationerna. Så har jag faktiskt alltid själv uppfattat saken, och säkert många läkarkollegor med mig. Mot bakgrund av den idag växande kritiken mot vaccinationer kan det därför vara viktigt att studera historiken kring smittkoppsvaccinationen, som av förespråkarna framhålls som det kanske främsta exemplet på vaccinationers stora betydelse för hälsoläget i befolkningen. 


Variolation vanlig i Ottomanska riket


Smittkoppsvaccinationen i Västerlandet tog sin början 1721 i och med att Lady Mary Wortley Montagu år 1717 återvände från Ottomanska riket, där man tillämpade variolation, dvs. ympning med hudmaterial från smittkoppor. Man tog lite vätska från en persons smittkoppsblåsa, åstadkom ett hudsår på en annan människa och skrapade in denna vätska i detta sår [1]. I bästa fall blev denna människa lite sjuk för en tid, men också immun för resten av livet. Så trodde man i alla fall. Problemet var att viruset också kunde spridas vidare till andra människor och det hände att man i 2-3 % av fallen dog som följd av denna åtgärd. Smittkoppsvaccination föll därför i vanrykte i Europa efter 1728 [2].


År 1738 kom James Kirkpatrick till London från Charleston i South Carolina. Han menade att variolationen där varit enormt framgångsrik varför förfarandet återupptogs i England och till och med blev en lukrativ verksamhet för kirurger då detta utfördes på de mest välbeställda i samhället [3]. Under en epidemi 1752 i Boston  kunde man t. ex. visa att färre dog av smittkoppor om de genomgått en variolation. Detta påstods speciellt gälla längre norrut boende vita människor. Man rapporterade att 1/11 vita människor dog naturligt av smittkoppor, men endast 1/80 om de dessförinnan genomgått en variolation; för svarta människor var siffrorna 1/8 respektive 1/20 [4].


I en senare artikel från 1764 rapporterades tvärtemot detta att ympningen faktiskt kunde öka dödstalen [5], eftersom smittan spreds till personer i omgivningen. För att få ett någorlunda objektivt mått på effekten av variolation jämförde artikelförfattaren mortaliteten i smittkoppor både per födda och per begravda 38 år före och 38 år efter att man börjat med variolation 1721. Mortaliteten före och efter 1721 var 9% mot 12,7 per födda och 6,4% mot 8,1% för begravda, vilket motsvarar ökningar med 41 respektive 27 procent. Författaren menade därför att det var lika sannolikt att ympningen startade en epidemi, som att den förhindrade en [5]. 


Med detta verkade det som om den första fasen i smittkoppsvaccinationens historia, variolationen, fick sitt slut. Den skulle dock 40-50 år senare komma att övergå i en nästa fas: vaccination med kokoppor.  


Rykte om kokoppor


Det florerade ett rykte bland mjölkpigor att de som smittats med kokoppor från kossans såriga spenar blev immuna mot smittkoppor. År 1774 skrapade bonden Benjamin Jesty med en stoppnål på sin hustrus och sina två söners hud och gned in vätska från kokopps-blåsor på en kos spenar. Det påstods att sönerna därefter frivilligt exponerade sig för smittkoppor utan att senare bli sjuka.  


Edward Jenners Experiment 


Edward Jenner, som trodde starkt på denna berättelse, utsatte 20 år senare (1796) pojken James Phipps för ett liknande experiment. Från mjölkerskan Sarah Nelmes såriga händer tog han sjukdomsmaterial, som han trodde härrörde från kokoppor och ympade pojken med detta. Vacca betyder ko och materialet kallades därför vaccinia. Härifrån har vi fått begreppet ”vaccination”. Pojken exponerades sedan avsiktligt för smittkoppor utan att bli sjuk och Jenner förfäktade att pojken blivit livslångt immun mot smittkoppor. 

Denna påstående om ”livslång immunitet” skulle senare komma att utsättas för kritik av andra, vilka hävdade att det rörde sig om tio års eller t.o.m. endast ett års immunitet. I en artikel, publicerad mer än hundra år efter Jenners experiment, 1908, slog man fast att en begränsad immunitet bara varade i cirka tre år [6, 7]. Man borde därför vaccinera sig varje år, hävdade en Dr. Olesen, eftersom endast detta var ett ”absolut säkert skydd mot smittkoppor under 6-12 månader” [8]. En annan av Jenners kritiker, Charles Creighton, publicerade 1889 en bok i vilken han påpekade att Jenner stödde sig på ett enda anekdotiskt fall [9], och därför inte borde dra så vidlyftiga slutsatser. Det kan påpekas att man vid denna tid visste väldigt lite om immunitet. 

Ännu tvåhundra år efter Jenners experiment (2001), påpekades att det aldrig har funnits någon undersökning där man undersökt vaccinerade kontra ovaccinerade på ett vetenskapligt sätt - trots att läkare har förespråkat vaccination med kokoppor sedan sent sjuttonhundratal [10]. CDC i USA (Center for Disease Control) erkänner att t. o. m. mängden antikroppar, som skyddar mot smittkoppor är okänd till idag [10].


Oklarhet om vaccinia-virus

 

Det råder dessutom oklarhet om varifrån vaccinia-virus härrör. Före sin död försäkrade Jenner själv att detta virus inte kom från ko utan från häst. Ibland får hästarna rosfeber-liknande infektioner i talgkörtlarna runt hovarna och från dessa blåsor hade Jenner tagit ”lymfvätska”, som nu kallades ”vaccinia-virus”. Andra använde lymfvätska från getter [11]. Efter att detta blandats fram och tillbaka mellan människa och olika djurarter i åratal frågar man sig i en artikel från 1834 helt följdriktigt hur mycket av detta ”vaccinia-virus”, som verkligen kommer från ko [12]. Eftersom det rådde motstånd bland vanligt folk mot sjukdomsmaterial direkt från kor, så ”modifierade” Jenner detta till ”humaniserat kokopps vaccin”. Ett djurs variga vätska ympades först in på människa [13]. Ur denna människas kopp-blåsor togs därefter vätska som inympades i en annan människas sår, vilket kallades ”arm-till-arm vaccination”. En annan metod var att samla sårskorpor från många människor i en burk, fylla denna burk med vatten och skaka om, vilket sedan användes som vaccinationsmaterial för en hel stad. Bara man sedan kunde uppvisa ett ärr så ansågs man vara immuniserad. Ofta ympade man på många olika ställen på armen för att vara säker på immunitet [14]. Vaccinationen ansågs lyckosam om man uppvisade fyra sår på samma arm samtidigt, vilket uttrycktes som att ”den har tagit bra”. Denna teknik användes fram till 1975. ”Arm-till-arm vaccination användes i hundra år till det förklarades olagligt år 1898, eftersom många andra sjukdomar spreds på detta sätt.


Vaccinet kom inte från kokoppor


År 1939 påvisade en viss Dr. A. W. Downie att trots att vaccinia-virus är immunologiskt relaterat till kokoppor så fanns det klara immunologiska skillnader, vilket förklarades med att den ovan beskrivna metodiken [15] hade förändrat Vaccinia-stammen [16]. Men även efter att smittkoppor försvunnit från USA 1949 så var standardiseringen av vaccinet fortfarande mycket dålig. Det finns ett uttalande från en Dr. B. Bayly från 1952 [18] i vilket han påpekar att man knappast bör förvånas över att vaccinet skulle kunna ha långtgående dåliga effekter på människan när man betänker att lymfvätskan från början antingen är hämtat från en smittkoppsblåsa, en kos såriga spene eller de rinnande såren på en hästhov, och dessutom kan bero på från vilket land det kommer eller vilken firma som saluför det. Han hänvisade också till en artikel i Lancet som slog fast att ”ingen praktiserande läkare vet om lymfvätskan är hämtad från smittkoppor, kaninkoppor, åsnekoppor eller mulkoppor” [17]. Utifrån detta så frågar man sig hur något så diffust som detta skulle kunna utrota någon sjukdom. Vidare påpekade Dr. B. Bayly att Englands Ministry of Health erkänt sig helt okunniga om varifrån detta vaccin kommer och att Dr. A. Downie i British Medical Journal slagit fast att lymfvätskan man använder i England tros ha kommit från ett enda fall av smitta i Köln under det senaste århundradet. Detta innebär att hela teorin om kokopps-vaccination faller ihop som ett korthus [18]. 



Smittkoppsvaccinet förstörs 2008


Inte ens moderna smittkoppsvacciner innehåller virus från ko- eller smittkoppor utan är en hybrid av människa/djur, som aldrig existerat i naturen före vaccinationseran. Denna hybrid kan nu t.o.m. infektera vilda djur [19]. Några av de djur man använt innefattar kaniner, möss, getter, kor, hästar, får och människor. Det äldsta märket är Dryvax, som använts sedan slutet på 1800-talet. Dessa mixturer är alltså inte rena och har därför kallats ”kvasiarter”, dvs. en blandning av allt möjligt [19]. Eftersom Ingen egentligen vetat vad man använt så beslöt CDC (Center for Disease Control) år 2008 att förstöra all Dryvax - efter hundra års användning [20]. 


Kokopps-vaccinationer hade mycket tveksam effekt


Efter att Dr. Jenner i artikeln från 1798 hävdat livslång immunitet efter kokopps-vaccination mot smittkoppor blev han på ett möte på Medico-Convivial Society utskrattad av ko-veterinärer. Dessa kände nämligen till hundratals fall där smittkoppor följde på kokoppor [20].  

En kirurg vid namn Dr. Drake utförde 1799 experiment med vaccin han fått direkt från Dr. Jenner. Kokopporna mognade och gav snabbt upphov till skorpor. På åttonde dagen ympades patienterna därför med smittkoppor. Samtliga utvecklade smittkoppor [21]. Dr. Woodville, som var chef för Smittkopps ympnings sjukhuset i London, utförde senare samma år ympning på hundratals människor. Några ympade drabbades av allvarliga problem, varvid någon också dog [22]. Trots detta fortsatte man att stödja detta koncept och år 1801 hade 100.000 vaccinerats i England. 1809 redovisades i Medical Observer många fall då naturliga kokoppor eller kokopps-vaccination inte kunnat förhindra smittkoppor och död [23]. Vid denna tid följer artikel efter artikel med samma fynd. Lite av detta redovisas i det följande:


År 1810 redovisar Medical Observer en mera omfattande studie med 535 fall där man fått smittkoppor trots kokopps-vaccination, 97 av dessa dog och 150 hade skador orsakade av vaccinationen [24]. År 1817 påvisar London Medical Repository Monthly Journal and Review samma sak [25]. Året därpå berättade kirurgen Thomas Brown, som hade 30 års yrkeserfarenhet, att ingen varit mera entusiastisk än han över vaccinationer. Men efter att ha vaccinerat 1.200 människor och funnit att många ändå både fick smittkoppor och dog av detta kunde han inte längre stödja detta. Han menade att antalet misslyckanden antog enorma proportioner. Även i de fall man haft god vaccinationseffekt, vad det gäller skorpans utseende, så kommer nästan alla att få smittkoppor om man inympar detta i kokoppan [26]. Mängder av andra medicinska tidskrifter beskrev hur smittkoppor kunde infektera de, som tidigare haft smittkoppor eller var vaccinerade [11]. Trots att vaccinationer betalade sig bra för doktorer, talade ändå många ut om sina misslyckanden. 

William Corbett, bonde och journalist, anklagade 1829 Dr. Jenner för kvacksalveri och menade att i hundratals fall då man blivit vaccinerad, så smittades man ändå av smittkoppor och antingen dog eller kom undan med bara förskräckelsen. Han menade också på att Dr. Jenner borde skämmas för de 20.000 punden han fått av engelska regeringen [27]. Med dessa dåliga resultat tycks en slags tredje fas inträda. 


Ny teori: ”Mildare effekt”


När det stod klart att vaccinationen inte hade någon skyddseffekt i form av ”livslång immunitet” försökte man rättfärdiga vaccinationer med att man kunde få en mildare infektion. [Samma argument har nu 2013 upprepats när det gäller kikhosta- och influensa-vacciner och 2021 angående COVID-19 vaccination med mRNA.]  

År 1844 utbröt en smittkoppsepidemi där en tredjedel av de vaccinerade fick en mildare form, medan 2/3-delar samtidigt hade allvarliga symptom och 8% dog [28]. I ett brev till en tidning 1850 hävdades att det inlades fler patienter på Londons Smittkoppssjukhus 1844 än under smittkoppsepidemin 1781 - innan man börjat vaccinera med ”kokopps-vaccin”. Författaren till brevet hävdade också att 60 av de 181 som dog (= en tredjedel) hade vaccinerats med kokopps-vaccin [29]. Tidningarna rapporterade ständigt om människor som dött i smittkoppor trots att de varit vaccinerade. Speciellt tillståndet rosfeber var en väldigt plågsam död, som ofta dessutom orsakades av själva det orena vaccinationsmaterialet [30-33]. Rosfeber behandlas idag lätt med antibiotika men eftersom detta var före antibiotikans tid, så spreds denna hudinfektion över hela kroppen och ledde ofta till döden. Tyvärr hände det ofta att dessa komplikationer inte rapporterades in - av hänsyn till professionen [34], eller att man angav en annan dödsorsak eller att patienten listats som ovaccinerad [35]. Detta senare bekände en läkare om sig själv i ett brev till Birmingham Medical Review i januari 1874. År 1898 noterade också Dr. Wilder att de vaccinerade drabbades mycket snabbare av svår smittkoppssjukdom under epidemin 1871-1872 än de ovaccinerade [36]. I England ökade dödstalen från 2.620 till 23.126 under åren 1870 och 1871 och till 19.064 under 1872 för att sedan falla tillbaka till 2.634 under 1873. I Frankrike och Tyskland var det ännu värre. I Bayern, som förutom Sverige var det mest vaccinerade området i Europa drabbades de vaccinerade överallt långt före de ovaccinerade [36]. 


Växande motstånd - tvångsmässig vaccination


Eftersom många redan på 1840-talet insett att vaccinationerna inte alls höll vad som utlovats vägrade många att ta dessa. År 1853 och stiftades därför i England lagar om tvångsmässig vaccination och 1855 samma i Massachusetts, USA. Lagen skärptes 1867 i England. Alla barn tvingades vaccination innan 2-årsåldern, och alla ovaccinerade förbjöds att gå i skolan. Detta gällde också för fabriksanställda, på fängelser etc. [37]. 1856 vädjade Lemuel Shattuck om tvångsmässig vaccination i Boston [38]. 


Flera dör - efter vaccination


Dessa lagar förbättrade dock inte situationen. Efter 1855 hade man epidemier 1859-60, 1864-1865 och 1867, som ledde till den riktigt stora epidemin 1872-73. Faktum är att fler dog av smittkoppor under de följande 20 åren efter 1855 än 20 år före [39]. Samma mönster upprepas i hela Europa. Av 30.742 smittkoppsfall i Bayern 1871 var 29.429 vaccinerade (95,7%) och endast 1.313 ovaccinerade (4,3%) [40]. Redan i slutet av 1868 var 95% av Chicagos invånare vaccinerade. Efter den stora branden i Chicago 1871 var vaccination ett villkor för att få hjälpförnödenheter [41]. Trots detta drabbades Chicago väldigt hårt av smittkoppsepidemin 1872 och skyddades inte alls av det som kom att kallas ”flockimmunitet”. Mer än tvåtusen drabbades av smittkoppor varav en fjärdedel dog [42]. Skändningen av vaccinerade personer beskrivs i en medicinsk artikel från 1900 som tar upp Frankrike, Tyskland och England med följande fakta: Trots att varje rekryt i den franska armén vaccinerades hade 23.469 soldater drabbats av smittkoppor. Av 9.392 smittkoppspatienter på Londonsjukhusen 1871, hade 6.854 vaccinerats (=73%), varav 17,5% dog. I hela England hade mera än 122.000 vaccinerade personer drabbats av smittkoppor och officiella dokument från Tyskland visade att det dött en miljon vaccinerade personer i smittkoppor mellan åren 1870-1885 [43]. 


Exemplen Italien och Preussen


Från Italien, där man sedan lång tid tillbaka vaccinerades två gånger per år, redovisade Dr. Ruata 1899 siffror för Kalabrien, Sardinien och Sicilien. I byarna i dessa områden hade det dött 18.110 personer i smittkoppor (ungefär 30% av befolkningen) trots de täta vaccinationerna. Han frågade sig om någon kunde lämna några värre siffror för tiden innan man börjat med alla vaccinationer [44]. Revaccination rekommenderades först i England av G. Gregory, i den tyska armén av Heim (1829) och var lag i Preussen redan 1835.  Alla skolbarn vaccinerades där före tolv års ålder.  Trots att Preussen var det mest revaccinerade landet påpekade Dr. Charles Creighton i en kritisk översiktsartikel 1888 att mortaliteten var den högsta i Europa under epidemin 1871 då 59.839 personer dog i smittkoppor [45]. 


Samma mönster i Asien


Det gick inte bättre i Asien. Japan införde obligatorisk vaccination 1872, och skärpte lagen 1885, vilket innebar revaccination vart femte år. Mellan 1885-1892 hade man vaccinerat 25 miljoner människor. Ändå härjade smittkoppor. Från 1885-1892 hade man 156.175 fall varav 39.979 döda i smittkoppor. Varje barn vaccinerades under första levnadsåret och om denna inte ”tog” så vaccinerade man tre gånger till under samma år plus varje år de följande sju åren. Mellan åren 1892-1897 drabbades 142.032 varav 39.536 dog varför man skärpte lagen ytterligare 1896. Alla skulle  nu revaccineras vart femte år. Nästa år hade man 41.946 nya fall varav 12.276 dog i smittkoppor (32%) vilket är dubbelt så många som före man började vaccinera [46]. 


Wales och England - fler dör av vaccination

  

I en redogörelse från Wales och England från 1859-1922 påvisade man 1.600 dödsfall relaterade till vaccination. Dödsfallen visade sig vara ungefär 50% fler efter vaccination än efter smittkoppor under åren 1906-1922 [47]. Ofta dog man av rosfeber som en följd av vaccinationen [48]. Rosfeber är en utbredd infektion i huden som orsakas av bakterien Streptococcus pyogenes och som kan initiera fruktansvärda epidemier av rosfeber [49]. Med tanke på de dåliga hygieniska förhållanden och avsaknaden av antibiotika vid denna tid är detta inte särskilt förvånande. 


Vaccination sprider flera andra sjukdomar


Gulsot hör normalt samman med stopp i gallvägarna. Men det har också diagnostiserats i samband med vaccinationer [49], och då som en följd av hepatit på grund av kontaminerat vaccin. Man har också sett spridning av tuberkulos och syfilis, vilket Dr. Ricord 1863 berättade för Akademin i Paris [50]. År 1948 uppskattades 200-300 ha dött av smittkoppsvaccination [51], medan bara en dött av smittkoppor [52]. 


Vaccinationens biverkningar underskattade


En studie 1958 beskrev nio fall av hudåkommor som en följd av vaccination. Detta kallades eczema vaccinatum med en incidens på 1/10-100.000 och en mortalitet på 4-40%. [Den lägre incidensen och mortaliteten vid denna tid förklaras säkert med bättre hygieniska förhållanden och tillgång till antibiotika.] Det påpekades också att de flesta fall inte rapporterades in och att man i allmänhet inte hänförde dessa hudåtkommor till vaccinationen, vilket man borde ha gjort. I en annan studie från 1970, som undersökte mortaliteten 1959-1968, misstänkte författarna att man underskattat mortaliteten i samband med vaccinationer på grund av bristande övervakning och därför underrapportering. Vissa hade t.ex. dött av sena skador i det centrala nervsystemet efter encefalit (hjärninflammation). Dödsbeviset anger då bara den omedelbara dödsorsaken och inte att detta varit en sen komplikation till vaccination. I deras studie framgick att åtminstone tre av sju dödsfall hade en direkt koppling till vaccinationen utan att detta nämndes i dödsbeviset [53]. 


Vaccination - ett stort fysiologiskt trauma

 

Under 1960-talet gjorde Dr. Del Campo en fem år lång undersökning om vaccinationens fysiologiska aspekter och kom 1967 fram till att vaccination är ett stort trauma, speciellt om man använder levande virus [54]. Dödligheten i smittkoppor minskade efter 1872, men det finns ingenting som säger att detta berodde på vaccinationerna. Mot bakgrund av vad som här berättats är det faktiskt svårt att tro att detta skulle kunna vara orsaken. Samma förlopp med minskande dödlighet med tiden gäller också för scharlakansfeber, som beror på ett toxin från en streptokock bakterie. Dödligheten var faktiskt mycket högre för denna sjukdom än för smittkoppor. Det fanns visserligen ett vaccin mot scharlakansfeber. men detta användes inte i särskilt stor omfattning eftersom det medförde mycket allvarliga biverkningar. Och denna nedgång i dödlighet för scharlakansfeber skedde långt innan det fanns några antibiotika, vilken nedgång således varken kunde förklaras med vaccinationer eller antibiotika. Detsamma gäller sannolikt också för smittkoppor. Folk började tappa förtroendet för vaccinationer och det hölls demonstrationer mot smittkoppsvaccinationer - bl. a. en stor sådan 1885. Detta kan ha varit en av anledningarna till att vaccinationsfrekvensen minskade från 90% år 1872 till endast 40% år 1909. Samtidigt med denna nedgång i vaccinationsfrekvensen minskade mortaliteten i smittkoppor och var nästan noll år 1906. Det är därför svårt att förklara denna nedgång i mortalitet med smittkoppsvaccination. 



Trångboddhet och dålig hygien 


Den direkta dödsorsaken under dessa stora epidemier finns inte angiven, varken i antik eller i nutida litteratur. Men med stora kliande, vätskande sår över hela kroppen får man förmoda att det rört sig om septisk chock - med multi-organsvikt som följd - vilket även i dag kan skörda 40 - 50% av de drabbades liv. Det berättas i den antika litteraturen om hur de kristna med fara för sitt eget liv tog sig an att vårda de kopp-smittade, när alla andra flytt hals över huvud. Många vårdande dog förstås i detta värv, men det uppskattas att de kan räddat två tredjedelar av de drabbade. Och vården kan då bara ha bestått av det allra enklaste, men ack så väsentliga - mat och dryck, tvättning och omläggning av såren. 

Detta synsätt kan sannolikt också appliceras på våra smittkoppsepidemier under de senaste tvåhundra åren. Det finns en medicinsk rapport från 1999 [55], som anger trångboddheten vid denna tid som den viktigaste mortalitetsfaktorn. Man beskriver de hygieniska förhållandena under denna tid så här: ”En hälsovårdstjänsteman i Darlington fann under 1850-talet sex barn i åldrarna 2 till 17 år, som led av smittkoppor. Alla barnen bodde tillsammans med sina föräldrar och en äldre bror och en farbror i ett rum. De sov tillsammans utan sängar på golvet i sina klädtrasor. Miljontals sådana fall kunde anföras. Förhållandena blev ännu sämre när de drabbade dog och deras kroppar fick ligga kvar och ruttna på golvet i dagar hos familjer, som bara hade ett rum, tills dessa hade skrapat ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna begrava dem.”

Vi får alltså söka andra förklaringar till nedgången i mortalitet för smittkoppor än vaccination. Den rimligaste förklaringen är att de hygieniska förhållandena förbättrades avsevärt. Mot bakgrund av vad som här berättats om smittkoppsvaccinationens historia är det dock svårt att ta till sig att kunskapen om denna historia är så låg - inte bara bland allmänhet utan också bland läkare i allmänhet.  


Sture Blomberg


[Uppgifterna i boken är huvudsakligen hämtade från den amerikansk njurläkaren Suzanne Humphries bok "Dissolving Illusions", ISBN: 9781-480216891]


Referenser:


[1] William Douglass, MA, A Summary, Historical and Political , of the First Planting, Progressive Improvements and Present State of the British Settlements of North-America, London, 1760, sida 407. 

[2] Frederick F. Cartwright, Disease and History, Rupert-Hart-Davis, London, 1972, sida 124. 

[3] Victor C. Vaughan, MD. Epidemiology and Public Health, C. V. Mosby Company, St. Louis, 1922, sid. 189. 

[4] William Douglass, MA, A Summary, Historical and Political , of the First Planting, Progressive Improvements and Present State of the British Settlements of North-America, London, 1760, sida 398. 

[5] ”The Practice of Inoculation Truly Stated,” The Gentleman’s Magazine and Historical Chronicle, vol. 34, 1764, sid. 333.

[6] F. Smith, MRCVS, ”For How Long Does Vaccination Confer Immunity from Small-Pox?” Transactions of the Sanitary Institute, 1908, vol. 13, sid. 116. 

[7] J. W. Hodge, MD, ”

State-Inflicted Disease in Our Public Schools, ” Medical Century, vol. XVI, no. 10, October 1908, sid. 308-314. 

[8] Dr. Olesen, ”Vaccination in the Philippine Islands,” Medical Sentinel, vol. 19, no. 4, April 1911, sid. 255. 

[9] Charles Creighton, Jenner and Vaccination, 1889, sid. 59. 

[10] MMWR, vol. 50, no. RR-10, Centers for Disease Control, June 22. 2001, sid. 1-25 

[11] ”Observations by Mr. Fosbroke,” The Lancet, vol. II. 1829, sid. 583-584. 

[12] Dr. Fiard, ”Experiments upon Communication and Origin of Vaccine Virus,” London Medical and Surgical Journal, vol. 4, 1834, sid. 796. 

[13] Frederick F. Cartwright, Disease and History, Rupert-Hart-Davis, London, 1972, sida 127. 

[14] Derrick Baxby, ”Smallpox Vaccination Techniques; from Knives and Forks to Needles and Pins,” Vaccine, vol. 20, no. 16, May 15, 2002, sid. 2142. 

[15] A. W. Downie, ”Jenner’s Cowpox Inoculation,” British Medical Journal, vol. 2, no. 4726, August 4, 1951, sid. 251-256. 

[16] A. W. Downie, ”A Variant of Cowpox Virus,” The Lancet vol. 1, no. 6717, May 24, 1952, sid. 1049-1050. 

[17] ”Studies in Vaccinia,” The Lancet, vol. 199, no. 5150, May 13, 1922, sid. 957-958. 

[18] M. Beddow Bayly, MRCS, LRCP, ”Inoculation Dangers to Travelers,” speech at the Caxton Hall Westminster, October 2, 1952, Publicerat av London and Provincial Anti-Vivisection Society.

[19] L. Qin, C. Upton, B. Hazes, and D. H. Evans, ”Genome Analysis of the Vaccinia Virus Strain Variants Found in Dryvax Vaccine,” Journal of Virology, vol. 85, no. 24, December 2011, sid. 13049-13060. Notice to readers: Newly Licensed Smallpox Vaccine to Replace Old Smallpox Vaccine,” MMWR, vol. 57, no. 8, February 29, 2008, sid. 207-208. 

[20] Walter Hadwen, MD, The Case Against Vaccination, Goddard’s Assembly Rooms, Gloucester, January 25, 1896, sid. 12. 

[21] Charles Creighton, Jenner and Vaccination, 1889, sid. 95-96. 

[22] Frederick F. Cartwright, Disease and History, Rupert-Hart-Davis, London, 1972, sida 130.  

[23] William Scott Tebb, MD, A Century of Vaccination and What It teaches, Swan Sonnenschein & Co., London. 1898, sid. 126. 

[24] Vaccination by Act of Parliament,” Westminster Review, vol. 131, 1889, sid. 101. 

[25] ”Observations on Prevailing Diseases,” The London Medical Repository Monthly Journal and Review, vol. VIII, July-December 1817, sid. 95.  

[26] Thomas Brown, SurgeonMusselburgh, ”On the Present State of Vaccination,” The Edinburgh Medical and Surgical Journal, vol. 15, 1819, sid. 67. 

[27] William Corbett, Advice to Young Men and (Incidentally) to Young Women, London, 1829, sid. 224-225. 

[28] George Gregory, MD, ”Brief Notices of the Variolous Epidemic of 1844,” Royal Medical and Chirurgical Society, January 28, 1845, sid. 163. 

[29] ”Small Pox and Vaccination,” Hampshire Telegraph and Sussex Chronicle, March 2, 1850. 

[30] The Morning Chronicle, April 12, 1854.

[31] Lloyd’s Weekly Newspaper, June 10, 1860.

[32] Glasgow Herald, December 14, 1870.

[33] The Morning Chronicle, October 23, 1861.

[34] The Ipswich Journal, November 7, 1876.

[35] Noel A. Humphries, ”English Vaccination and Small-Pox Statistics, with Special reference to the Report of the Royal Commission, and to Recent Small-Pox Epidemics,” Journal of Royal Statistical Society, September 1897 sid. 545. 

[36] Alexander Wilder, MD, ”The Fallacy of Vaccination,” The Metaphysical Magazine, vol. III, no. 2, May 1898, sid. 88. 

[37] Susan Wade Peabody, ”Historical Study of Legislation regarding Public Health in the State of New York and Massachusetts,” The Journal of Infections Diseases, suppl. no. 4, February 1909, sid. 50-51. 

[38] Memorial in Relation to the Small Pox, no. 30, City of Boston, 1856, sid. 10. 

[39] ”Small-Pox and Revaccination,” Boston Medical and Surgical Journal, vol. CIV, no. 6, February 10, 1881, sid. 137. 

[40] Encyclopaedia Britannica, vol. 24, Philadelphia, 1890, sid. 29. 

[41] Thomas Neville Bonner, Medicine in Chicago 1850-1950: A Chapter in the Social and Scientific Development of a City, American History Research Center, Madison Wisconsin, 1957, sid. 181-182. 

[42] Thomas Neville Bonner, Medicine in Chicago 1850-1950: A Chapter in the Social and Scientific Development of a City, American History Research Center, Madison Wisconsin, 1957, sid. 182.

[43] G.W. Harman, MD, ”A Physician’s Argument Against the Efficacy of Virus Inoculation,”Medical Brief: A Monthly Journal of Scientific Medicine and Surgery, vol. 28. no. 1, 1900, sid. 84.

[44] Charles Ruata MD, ”Vaccination in Italy,” The New York Medical Journal, July 22, 1899, sid. 188-189. 

[45] Encyclopaedia Britannica, 1888. 

[46] Simon Katzoff, MD. ”The Compulsory Vaccination Crime”, Machinists’ Monthly Journal, vol. 32, no3.March 1920, sid. 261. 

[47] ”Vaccination”, Encyclopaedia Britannica, The Henry G. Allen Company, New York, vol. XXIV, 1890, sid. 23-30. 

[48] Stanley Williamson, ”Anti-Vaccination Leagues”, Archives of Disease in Childhood, vol. 59, 1984, sid. 1195. 

[49] Encyclopaedia Britannica, vol. 24, Philadelphia, 1890, sid. 26. 

[50] ”Vaccination”, New York Times, September 26, 1869.

[51] The Yale Journal of Biology and Medicine, vol. 41, 1968, sid. 10 

[52] David Koplow, Smallpox: The Right to Eradicate a Global Scourge, University of California Press, 2004, sid. 21.

[53] J. Michael Lane, MD et al., ”Deaths Attributable to Smallpox Vaccination, 1959 to 1966, and 1968,” Journal of the American Medical Association, vol. 212, no. 2 April 20, 1970, sid. 444. 

[54] A. Del Campo, ”Physiological Changes of the Vaccinated Organism: A Basis for the Interpretation of the Clinical Complications Due to Prophylactic Vaccines,” 1967, sid. 280-284.

[55] Dorothy Porter, Health, Civilization, and the State - A History of Public Health from Ancient to Modern Times, Routledge, Oxfordshire, England, 1999, sid. 113.