tisdag 19 oktober 2021

Risker med vaccination mot SARS-CoV-2 (del. 15)

 Skade-mekanism #15 



Antikroppar mot spikprotein kan korsreagera med 60 humana proteiner. 


Blodproppar och blödningar i olika organ är väl kända komplikationer till SARS-CoV-2 infektionen respektive vaccinationen mot densamma. Man har klarlagt vissa orsaksförlopp, men mycket är fortfarande oklart. Denna studie inriktar sig på tänkbara korsreaktioner mellan olika kroppsegna proteiner och de antikroppar som bildas mot SARS-CoV-2 virusets spikprotein i sam-band med infektion eller vaccination. Korsreaktioner mellan antikroppar och kroppsegna proteiner gör proteinerna odugliga för den funktion de är ämnade för eller att de helt enkelt fungerar fel, vilket är orsaken till s.k. autoimmuna sjukdomar. Sådana autoimmuna sjukdomar kan bli resultatet om man drabbats av en infektion, vid vilken patogenens peptider haft lik-heter med de kroppsegna mänskliga peptiderna. Detta känner man till sedan tidigare. Denna studie är än så länge bara en preprint och inte peer-reviewed ännu, men bygger på väletablerade metoder för att kartlägga likheter mellan aminosyre-sekvenser, s.k. epitoper, mellan olika protein-molekyler. Liknande studier på andra patogener men med användande av samma metodik har sedan länge publicerats av samme och andra författare i peer-reviewed medicinska tidsskrifter. 


Varje aminosyra betecknas med en bokstav 


A - Alanin   I - Isoleucin  R - Arginin

C - Cystein  K - Lysin  S - Serin

D - Asparaginsyra  L - Leucin  T - Treonin

E - Glutaminsyra  M - Metionin  V - Valin

F - Fenylalanin  N - Asparagin  W - Tryptofan

G - Glycin  P - Prolin  Y - Tyrosin

H - Histidin  Q - Glutamin


Olika digitala register


Med hjälp av registret NCBI, GenBank Protein Accession, ID: QHD43416.1. (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/protein/1791269090) analyserade man peptider, aminosyre-sekvenser, som var gemensamma mellan SARS-CoV-2 och mänskliga proteiner som hade att göra med trombos- eller blödnings-sjukdomar. Man sökte efter gemensamma pentapeptider (= fem aminosyror i rad) eftersom detta är den minsta sekvens av aminosyror, som kan gene-rera väldigt specifika antikroppar och ge korsreaktioner. De mänskliga proteiner, som var knutna till tromboser eller blödningssjukdomar, åter-fanns i registret UniProtKB (www.uniprot.org). 


Gemensamma pentapeptider 


Spikproteinet delades upp i pentapeptider som analyserades med en amino-syras skillnad i taget, t. ex. MFVFL, FVFLV, VFLVL, FLVLL osv. Man under-sökte sedan om någon av dessa pentapeptider kunde återfinnas i de human-proteiner, som var knutna till trombos- eller blödningssjukdomar. De penta-peptider som befanns vara gemensamma analyserades också för eventuell förekomst hos några kända patogener, Bordella pertussis, Corynebacterium diphteriae, Clostridium tetani, Haemophilus influensae och Neisseria meningitidis. Man undersökte också de gemensamma pentapeptidernas immunologiska potential genom ett annat register: "the Immune Epitope DataBase (IEDB [www.iedb.org/]). 

Man kunde visa att det fanns 60 olika pentapeptider i spikproteinet som återfanns hos 44 olika humanproteiner varav en del humanproteiner hade 2-3 gemensamma pentapeptider. Om humanproteinerna förändras, t. ex. genom en korsreaktion med antikroppar bildade gentemot spikproteinets epitoper, så skulle detta kunna ge upphov till autoimmuna sjukdomar, som innefattar koagulationsrubbningar, blödningar, sinustromboser i hjärnan, ventrombo-ser, stroke etc. 


Nästan alla de epitoper som listats här har i IEDB-registret experimentellt visat sig vara immunoreaktiva. Autoimmuna korsreaktioner kan triggas av SARS-CoV-2 infektion/vaccination och drabba humanproteiner som är knutna till tromboembolier och koagulopatier. Bredden är stor och man räknar till 96 sådana milda, måttliga och allvarliga former. Det immunolog-iska minnet kan också kraftfullt förstärka den autoimmuna korsreaktionen genom att patogener som tidigare har infekterat kan innehålla dessa epitoper. Man visar här att 31 av de 60 epitoper, som är gemensamma för SARS-CoV-2 och humanproteiner knutna till tromboser också finns vitt spridda inom patogener som Bordella pertussis, Corynebacterium diphteriae, Clostridium tetani, Haemophilus influensae och Neisseria meningitidis, (=kikhosta, difteri, stelkramp, influensa och gonorré), dvs. patogener som man under livet redan kommit i kontakt med antingen genom infektion eller vaccination. Detta innebär att Covid-19 infektionen eller vaccinationen kan förstärkas på grund av detta minne av en gammal infektion.  


SARS-CoV-2 är ett artificiellt framskapat virus


Detta visar återigen att SARS-CoV-2 viruset inte är ett naturligt virus fram-sprunget genom mutationer från andra coronavirus-stammar - utan ett artificiellt konstruerat virus på laboratoriet i Wuhan, Kina. Man räknar med att det kan produceras c:a 100.000 olika proteiner i en mänsklig cell. Med tjugo olika aminosyror att välja mellan kan en pentapeptid variera i amino-syresekvens på 20^5 = 3.200.000 olika sätt. Sannolikheten för att denna peptid skall uppstå på naturlig väg genom mutationer är en chans på 32 (1/32). Sannolikheten att 60 gemensamma pentapeptider spontant skulle uppstå är en chans på 20^(5x60), vilket blir ett tal på mindre är 1/ 1000….. (mer än trehundra nollor i nämnaren ). Således bevisar också detta att viruset är artificiellt framtaget. 

Det bevisar antagligen också att de lungembolier och sinustromboser i hjärnan, som varit mycket uppmärksammade komplikationer till COVID-19 och vaccinationssprutorna, inte kommit som en överraskning för dem som konstruerat detta SARS-CoV-2-virus utan måste ha ingått i planeringen av detta "monstervirus". För hur kan man annars förklara att 31 av 60 gemensamma epitoper berör just bildningen av blodproppar? 


REF: Darja Kanduc. "Thromboses and Hemostasis Disorders Associated with Coronavirus Disease 2019: The Possible Causal Role of Cross-Reactivity and Immunological Imprinting." Thieme Open Access. Published online 2021-06-26. 

https://www.thieme-connect.com/products/ejournals/pdf/10.1055/s-0041-1731068.pdf

tisdag 12 oktober 2021

Risker med vaccination mot SARS-CoV-2 (del 14)

 Skade-mekanism #14 

Cirkulerande spikproteiner (S1) och skador på hjärnan. 

Det är väl känt att patienter som haft symptomgivande COVID-19 ofta uppvisar neurologiska komplikationer i form av trötthet, håglöshet, delirium, förvirring, koncentrationssvårigheter och irritation. Man har förmodat att det rör sig om små eller större blödningar eller blodproppar i hjärnan, som orsakats av den s.k. cytokinstormen. Direkt neuronal virusinvasion har också antytts. Men även om direkt virusinfektion i hjärna och nerver har dokumenterats, så är dock fynd av virus i hjärna och ryggmärgsvätska sällsynta och kan knappast förklara omfattningen av symptomen. I denna studie ville man undersöka om spikproteinet i sig självt, och vilken del av spikproteinet i så fall, ensamt kunde framkalla de symptom och komplikationer, som man förknippar med COVID-19. Detta är så mycket mera angeläget eftersom just den s.k. vaccinationen mot SARS-CoV-2 går ut på att producera spikproteiner i stor stor skala i kroppens egna celler, som in sin tur skall ge upphov till produktion av anti-spikantikroppar.

Studiens metod::

A. Man jämförde nerv- och endotelceller från hjärnbiopsier tagna från 13 patienter som avlidit av COVID-19 med hjärnbiopsier tagna från 10 åldersmatchade kontroller, som inte avlidit av COVID-19. Från varje patient togs två hjärnbiopsier. 

B. Man odlade vissa väl kända kommersiella cellinjer från möss: endotel-, makrofag- och nervceller och testade vad som händer när dessa inkuberades med olika delar av spikproteinet, S1, S2 och den receptorbindande delen, RBD.

C. Möss injicerades i svansvenen med samma S1, S2 och RBD som ovan. Mössen avlivades och undersöktes efter fem dagar.

Resultat:

A. Cirka 5-30% av kapillärerna hos COVID-19 patienterna uppvisade: 1) en kraftig svullnad, med en diameter minst tio gånger större än kapillärens diameter och 2) tillbakabildade, mumifierade och avlossade endotelceller med mikrotromber i kapillärerna. En sådan kraftig svullnad innebär troligen att blod-hjärnbarriären skadats allvarligt. Hos alla tretton Covid-19 patienterna (26/26 prover) - men inte hos kontrollerna - fann man spik-, membran- och kapselprotein (s. k. pseudovirioner) i blodkärlens endotelceller, där de var belägna i 95% av fallen. Men spikproteiner.förekom även spritt i celler runt kapillärerna. Hela virus återfanns bara i 2 av 26 prover. 

Spikproteinernas lokalisation vid endotelcellernas ACE2-receptorer var förbundna med extremt kraftiga ansamlingar av enzymet Caspase-3, komplementfaktorerna C5b-9, cytokinerna TNF-alfa och IL-6, som alla sammatagna skapar hyperinflammation, celldöd (apoptos) och neurogena skador som vid Alzheimers sjukdom, MS och andra autoimmuna sjukdomar. Dessa fynd återfanns inte alls hos kontrollerna (p<0.001)

De omgivande neuronen uppvisade vidare en mycket kraftig förhöjning av nNOS (p<0.001) och riklig förekomst av Glutamate NMDA receptor 2, NMDAR2, som båda i flera studier också visats orsaka nervskador. Likaså såg man en mycket uttalad minskning av MFSD2a (Major Facilitator Superfamily Domain-containing protein 2a) och SHIP1 (p<0.001), som hos friska personer har anti-inflammatorisk verkan, upprätthåller blod-hjärnbarriären och fungerar som transportprotein för Omega-3 fettsyror till hjärnans neuron. Allt detta sammantaget antyder att upptaget av spikproteinet i endotelcellen skadar både denna och de omgivande neuronen.

B. Makrofagerna upptog inte spikproteiner eller visade ansamling av det proteolytiska enzymet Caspace3, sannolikt beroende på att dessa celler saknar ACE2-receptorer. Både endotel- och motoriska nervceller har emellertid rikligt med ACE2-receptorer. Spikproteiner Caspace3-aktivitet fanns i 5-10% av dessa celler och det fanns också tecken på celldegeneration. 

C. När hela S1-delen (en avspikproteinets två delar) injicerades i musens svansven så uppvisade musen neurologisk påverkan (ökad törst, stressbeteende), vilket inte var fallet då musen injicerades med enbart S2-delen eller enbart RBD-delen. Spikproteinets S1-del lokaliserades också till endotelcellerna i mushjärnans blodkärl samtidigt som man fick en  kraftig ansamling av Caspase-3, ACE2,  IL6, TNF-alfa och komplementkomplexet C5b-9. De omgivande neuronen uppvisade ökad mängd NMDAR2 och nNOS plus minskning av MFSD2a och SHIP1 proteiner. Med intravenös injektion av spikproteinets S1-del fick man alltså samma laboratoriemässiga fynd som vid en svår COVID-19 infektion

Slutsats: Neurogena skador och endotelskador i hjärnans blodkärl är en central del i COVID-19s sjukdomsbild. Dessa skador kan framkallas av enbart spikproteinets S1-del och levande infektiöst virus behövs inte för detta. För prevention kan således krävas att de cirkulerande spikproteinerna, som frigörs vid virusets död, neutraliseras. Hur fördelaktigt är det då att  ribosomerna i kroppens egna celler producerar dessa spikproteiner, som en följd av "vaccination" mot SARS-CoV-2. Det är lätt att dra en parallell till berättelsen om "den trojanska hästen".  

REF: Gerard j. Nuovo et al. "Endothelial cell damage is the central part of COVID-19 and a mouse model induced by injection of the S1 subunit of the spike protein." Ann Diagn Pathol. 2021 Apr; 51: 151682. PMID: 33360731 

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC7758180/

Förklaringar:

1. makrofager - stora celler som jagar och äter upp bakterier och virus.

2. endotelceller - celler som i ett enda cellager bekläder blodkärlets inre yta. Denna cell utsöndar ämnen som efter behov utvidgar eller drar ihop blodkärlet eller förhindrar eller skapar blodproppar vid t. ex. en skada. 

3. nervceller - tar emot eller ger ifrån sig nervimpulser genom sin olika nervutskott.

4. virus består av pseudovirionerna (kapsel-, membran och spikprotein) + det mRNA som fuinns inne i virus.

5. Spikproteinet består av två delar S1 och S2, varav S1 också innefattar den del som binder sig till ACE2-receptorn och kallas RBD, Receptor Binding Domain.  

torsdag 29 juli 2021

Risker med vaccination mot SARS-CoV-2 (del 13.)

 Skade-mekanism #13 

DNA kan integreras i det mänskliga DNA:t. Att Injicera obearbetat genetiskt material kan sätta igång en produk-tion av DNA antikroppar.  


Röster har höjts för att de omfattande mRNA-injektionerna mot SARS-CoV-2 egentligen handlar om en genmodifiering av hela mänskligheten. Många har slagit bakut och anser detta för ”konspirationsteorier”. För närvarande före-ligger inga bevis för varken det ena eller andra. Jag skall därför här bara in-rikta mig på de nuvarande tekniska möjligheterna för att genomföra en sådan genetisk manipulering av mänskligheten. 

 

Att ett DNA-segment från en organism på naturlig väg kan hoppa över till en annan organism har man känt till sedan 1960-talet. Man upptäckte då att anti-biotikaresistens från tarmbakterier spreds till andra tarmbakterier via ”plasmider” som är korta, fristående, s.k. ”nakna” DNA-segment organiserade som en ring. Virus kan kan också föra in korta DNA-segment men skiljer sig på så sätt att DNA:t inte är ”naket” utan omgivet och skyddat av en kapsel bestående av proteiner. 


En transgen kallas det segment av DNA som används för att föra in gener från en organism till en annan organism. I detta fall sätts DNA in i mottagar-ens DNA. Användningen av en transgen anses vara en genteknik. Man har kommit ganska långt inom forskningen och med hjälp av transgen-teknik har man sedan 1980-talet kunnat genmodifiera både växter och djur, därav GMO-föda och syntetiskt insulin från bakterier. Inom avelsindustrin förekommer transgena fåglar (framför allt höns) och däggdjur som gris, får, get och ko. Man har t. ex. skapat en "miljögris" genom att förse denna med bakteriegener som kodar för fytas (ett enzym som frigör bundet fosfor) vilket gör att denna gris kan utvinna mer fosfor från sin föda som ger mindre fosfor i avföringen och minskar övergödningsproblemen. På grund av legala problem avlivades dessa grisar och blev aldrig en kommersiell verklighet.


Fiskar är särskilt lämpade för transgen manipulering på grund av extern be-fruktning via rommen och i dagsläget har runt 40-talet olika fiskarter modifi-erats med transgen teknik. På stark frammarsch under senaste åren har varit användandet av transgena insekter, för att förment komma tillrätta med sjukdomar som sprids via insekter.  


Transfektion är den teknik som används för att introducera främmande ge-netiskt material till däggdjursceller antingen in vitro eller in vivo och är en mycket vanlig metod inom molekylärbiologin. Det genetiska materialet be-står ofta av manipulerade plasmider eller antisense RNA. Det sistnämnda är den komplementära strängen i det dubbelsträngade DNA:t. Om man söker på ordet "transfection" på PubMed får man upp 81.529 artiklar som handlar om detta (=sökordet återfinns i titel/abstract), varav 4.058 artiklar bara under 2020, vilket antyder att detta är ett mycket "hett" forskningsfält. Om man vidare söker på YouTube med samma sökord, så får man likaledes upp en uppsjö av privata företags instruktionsvideos över hur lätt detta kan genomföras. 


Det stora problemet har varit att både cellens membran och DNA är negativt laddade och därför repelleras från varandra. Detta problem har man lyckats överkomma på kemisk väg genom att binda DNA.t till positivt laddade lipid-komplex som Lipofectamine eller TransIT. Processen är mycket enkel och förlöper i 5 steg i vilka ingår blandning av DNA + medium i 10-30 minuter och därefter inkubering i 37°C under 24-72 timmar. Därefter tar sin DNA:t in i cellcytoplasma och cellkärna och kan automatiskt integreras i mottagarens DNA. Detta är en metod som används på cellkulturer i laboratoriet. Det viktiga här är att när DNA:t hamnat intracellulärt kan det också ta sig in i cellkärnan och integreras där.    


Integrering av DNA i värdgenomet


Ett annat sätt är att använda sig av virusvektorer, där man behåller virusets skal och byter ut dess eget DNA mot det DNA, som man vill integrera i mot-tagarens genom (= den totala DNA-strukturen). Det antas att DNA:t i John-son & Johnson - och AstraZeneca-injektionen översätts till mRNA, vilket le-der till produktion av spikproteinet och anti-spik-antikroppen. Men det har varit känt sedan lång tid att virus-DNA, t. ex. från Hepatit B-virus, som kan skapa levercancer, tar sig in i cellkärnan och integreras i värdens eget genom. Detta är också vad man åstadkommer med genterapi. Både Johnson & John-son-injektionen och AstraZeneca-injektionen är utformade för att leverera dubbelsträngade DNA-fragment (ds-DNA) till cytoplasman i cellerna och dessa använder sig av virusvektorer. DNA-segmentet skulle således kunna integreras i det mänskliga genomet vilket emellertid kan få förödande konsekvenser genom att ge upphov till mutationer i väsentliga strukturgener eller mutationer, som kan leda till cancer.  



Igångsättandet av produktion av anti-DNA-antikroppar


Herrelöst DNA, som liknar spikproteinerna, kan fungera som en hapten ge-nom att binda sig till organens yta. Ensamma hapten stimulerar inte till ett immunsvar, men när de är bundna till ett protein kan de leda till autoim-muna reaktioner.


Ett tredje sätt är elektroporering, vid vilket man anlägger ett elektriskt fält och på så sätt kan tvinga det negativt laddade mRNA:t att ta sig förbi det negativt laddade cellmembranet och in i cellen. Väl där finns möjligheten att det kan gå vidare in i cellkärnan och inkorporeras i värdcellens DNA.


REF: Bona, Constantin A. and Bot, Adrian. "Genetic Immunization." Kluwer Academic/Plenum Publishers. 2000. Pg. 9. [TEXTBOOK] 


REF: Dr. Mae Wan-Ho. "Transgenic Lines Unstable hence Illegal and inelig-ible for Protection." 

https://www.i-sis.org.uk/transgenicLinesUnstable2.php




  

söndag 4 juli 2021

Om den medicinska nyttan av små och stora studier.

     Modern medicinsk vetenskap förlitar sig i stor utsträckning på slutsatser dragna utifrån statistik. Två viktiga krav är att urvalet i studien är representativt för den population som man undersöker och att det är tillräckligt stort för att man med statistisk säkerhet skall kunna påvisa skillnader eller samband. Första problemet löses med väl beprövade, fasta och standardiserade metoder för ran-domisering, t. ex. dubbel-blind, matchning. Andra problemet styrs inte av lika fasta regler utan har mera karaktären av godtycke, vilket har stor betydelse för den medicinska nyttan av en studie. Enligt min mening har detta inte lyfts fram tillräckligt i den vetenskapliga debatten, varför jag avser att göra det här.    


    De undersökta variablerna kan vara både kontinuerliga eller icke-kontinu-erliga respektive normalfördelade eller snedfördelade. Många mänskliga egenskaper, t. ex. längd och vikt, är både kontinuerliga och ’normalfördelade’ vilket grafiskt framställs med en Gauss-kurva och för vilka det finns väl be-prövade test, t. ex. Student’s t-test. Då variablerna istället är snedfördelade eller icke-kontinuerliga, kan man använda sig av andra test, t. ex. icke-parametriska test eller chi2-analys.


    Helt oavsett vilka statistiska test som passar för olika typer av undersökning-ar så bygger de alla emellertid på högst tre parametrar: 1. skillnad i medelvär-den eller frekvenser, 2. observationernas spridning runt medelvärdet och 3. antalet observationer. 


I princip gäller följande:

 

1. ju större skillnad mellan medelvärden eller frekvenser, ju större antal obser-vationer och ju mindre spridning - desto lättare uppnås statistisk signifikans. 


2. Ju mindre skillnad mellan medelvärden eller frekvenser, ju färre observa-tioner och ju större spridning - desto svårare att nå statistisk signifikans. 


Härvid spelar precisionen i mätmetoden en mycket viktig roll eftersom dålig mätprecision ökar spridningen och således försvårar uppnåendet av statistisk signifikans. 


För att underlätta den statistiska jämförelsen mellan två stickprov av kontinuerlig och normalfördelad karaktär görs två transformationer: 1. z-transformation av kurvan (= de olika mätvärdena placeras nu utefter x-axeln där talet 0 utgör det nya medelvärdet) och övriga observationer på en plus eller minussida av detta medelvärde, och 2. t-transformation av de olika mätvärdena enligt en t-tabell som ovan beskrivits och som visas på denna grafiska bild: 



Under förutsättning att observationerna är slumpmässigt valda och oberoende av varandra kommer medelvärden och spridningsvärden redan efter 40-60 observa-tioner att fördela sig som de skulle göra om observationerna omfattade flera tus-en. Detta är välkänt för alla statistiker och själva grunden för tillförlitlig statistik även på små urval. T-tabellen (från Student’s T-test) visar t. ex. att 95 % av obser-vationerna (2,5 %- percentilen) hamnar inom intervallet ± 2,00 standardavvikelser redan efter 60 observationer och inom intervallet ± 1,98 standardavvikelser vid 120 observationer, dvs. en skillnad på endast 1 procent. Intervallet kan aldrig bli mindre än ± 1,96 standardavvikelser vilken helt konstanta spridning nås redan efter några hundra observationer. 

[se t-fördelning t. ex.: http://www.maths.lth.se/matstat/kurser/tabeller/tabeller.pdf]. 

I denna tabells vänstra kolumn står antalet frihetsgrader där frihetsgrader är antalet observationer minus 1, (y = n-1).  


I mitt resonemang skall jag utgå ifrån ”Student’s t-test”, som används vid jäm-förelser mellan olika randomiserade mindre stickprov. Jag skall också längre ner i artikeln upprepa samma resonemang för chi2-testet, som rör jämförelser mel-lan frekvenser. 

 

I. Student’s t-test lyder som följer:


Ekvation a-c i tur och ordning:



Här ser vi de tre viktiga parametrarna: 

Ekvation (a):

1. differensen ”d” = (X1 - X2) mellan olika gruppers medelvärden, t. ex. placebo vs. försöksgrupp.


2. S1 och S2 representerar här spridningsmåttet ’standardavvikelsen’ och

3. n1 och n2 representerar antalet observationer i de båda grupperna.  

När man skapat gemensam nämnare inom rottecknet kan formeln skrivas om som i ekvation b) och c). Det som jag avser att belysa syns tydligast i ekvation c). 


t är här ett tal som varierar lite (men inte mycket) beroende på antalet observa-tioner. Talet t beskriver det intervall inom vilket 95 % av alla observationer i undersökningen kommer att hamna. I en t-tabell kan man avläsa att för 6o till oändligt många observationer kommer 95% av alla observationer att hamna inom intervallet från ± 2,00 till ± 1,96 standardavvikelser, dvs. en variation på endast cirka två procent. Det numeriska värdet på t är således i det närmaste helt kons-tant för antalet observationer flera än 60. 


De två andra faktorerna, medelvärdena och standardavvikelserna blir praktiskt taget också konstanta redan efter 40-60 observationer. Vi har således en situation då en behandlingsmetod blir statistiskt signifikant om det bråk som står till höger om likhetstecknet överstiger värdet ≈ 1,98. Men eftersom skillnaden och standardavvikelsen praktiskt taget är konstanta så hänger hela ekvationen på talet n. Av denna anledning får det numeriska värdet på n en orättmätigt stor betydelse när det gäller den medi-cinska betydelsen av ett studieresultat och kan öka flera tusen procent vid stora jämfört med små studier. Talet n kommer därför i stora studier att fungera som kosmetika och dölja bristerna i försöks-designen. Vi ser i ekvation c) hur en hundra gånger så stor studie (t. ex 6.000 mot 60 observationer) kan statistiskt säkerställa en tio gånger så liten behandlingseffekt (=differensen) som i den mindre studien. Är detta vad vi vill uppnå?   


Ett annat exempel: Antag att man genomfört en jämförande studie på 120 pati-enter, i vilken hälften fått ”verksam drog” och andra hälften ”placebo”. Antag vidare att jämförelsen inte uppnådde statistisk signifikans, och att en ”power-analys” visade att uppnående av statistisk signifikans skulle kräva minst 300 patienter och en inkludering av ytterligare 180 patienter. Vad skulle nu hända om forskarna istället för att inkludera ytterligare 180 patienter bara ändrade på talet n från 120 till 300 - dvs. ägnade sig åt fusk? Svar: Man skulle få exakt samma resultat! Inkludering av ytterligare patienter ändrar nämligen inte standardav-vikelse, medelvärdena eller t - värde, annat än ytterst marginellt, eftersom alla dessa värden praktiskt taget är konstanta redan vid 60 - 120 observationer. 

 

De flesta doktorer är säkert överens om att de 99%-, 95%- eller 90%-iga konfid-ensintervallen är valda på godtyckliga grunder. Men detta godtycke är en nödvän-dig förutsättning för den statistiska kalkylen. Utan ett valt konfidens-intervall så kan man inte göra någon statistisk beräkning.Alla är dock säkert inte överens om eller kanske inte ens medvetna om att när man använder olika antal observationer och/eller olika grad av mätprecision i sina undersökningar så inför man ytterligare två godtyckliga element i beräkningarna, som kan ha större inflytande på bevisföringen än det valda konfidens-intervallet.  


Jag övergår nu till icke-kontinuerliga och snedfördelade variabler.   


II. Formeln för chi2-testet ser ut så här:








O står för observerad frekvens och E för förväntad frekvens. 


Det kan t. ex. gälla antalet dödsfall i samband med en viss behandling av farlig sjukdom på en intensivvårdsavdelning. I en nyligen publicerad studie (Citrilus-studien) på 178 patienter, som inkommit till avdelningen i svår septisk chock, fick patienterna sedvanlig sepsis behandling med vätska och antibiotika. Hälft-en av dessa patienter (slumpvis utvalda) fick också i tillägg av Vitamin C  50 mg/kg som intravenösa infusioner 4 gånger per dag under 4 dagar (grupp A) medan andra hälften fick placebo infusioner i tillägg (grupp B). Efter 4 dagar hade endast 3 patienter i C-vitamingruppen (grupp A) dött medan 24 patienter dött i placebogruppen (grupp B). Med hjälp av en chi2-tabell får man fram att denna skillnad i mortalitet är statistiskt högsignifikant (p<0.005). Alltså: sanno-likheten (p=probability) för att denna skillnad i mortalitet skulle bero på en slump - och inte C-vitaminet - är en chans på 200. [Chi2-tabell se: http://gauss.stat.su.se/gu/sg/Tabellchitva.pdf] Om man skulle gjort denna studie dubbelt så stor och involverat 356 patienter, så skulle man naturligtvis fått ungefär samma fördelning, dvs. 6 mot 48 döda i grupperna A och B, vilket i chi2 tabellen motsvaras av ett p-värde på < 0.00005. 


Om man nu redan erhållit ett p-värde på 0.005 vad finns det då för anledning att göra en dubbelt så stor studie om detta endast resulterar i ett p-värde på 0.00005? Det är ju bara kosmetika. Ändå efterfrågar många doktorer större studier då man redan fått en klar statistiskt signifikant skillnad i en mindre studie? 


Det finns 3 godtyckligt bestämda faktorer som påverkar bevisföringen i en veten-skaplig studie: 1. konfidensintervallet, 2. antalet observationer och 3. mätpre-cisionen. Under förutsättning att randomiseringen i ett vetenskapligt material är korrekt utförd så gäller följande:


1. Om en liten undersökning påvisar en statistiskt signifikant skillnad eller samband, så betyder detta både att skillnaden är stor eller sambandet klart och att antalet observationer samt mätprecisionen är tillräckliga för att bevisa detta. Då behövs ingen större studie för att konfirmera resultatet. 


Om den lilla undersökningen emellertid misslyckas med att påvisa en skillnad eller ett samband, så utesluter inte detta att en skillnad eller ett samband före-ligger utan kan bero på otillräckligt antal observationer, för dålig mätprecision eller en kombina-tion av båda dessa. En sådant ”negativt” resultat får därför absolut inte användas för att motbevisa en studie, som redan påvisat en skillnad eller ett samband. Detta görs tyvärr ofta. 


2. Om man måste göra en stor undersökning för att uppnå statistisk signifikans, så betyder detta att skillnaden är liten eller sambandet svagt. Man skall därför ha en viss skepsis inför stora studier och ha i bakhuvudet att dessa endast påvisar små skillnader och svaga samband. 


Slutsats: Om det undersökta materialet är tillräckligt stort för en fullgod randomisering (80-120 oberoende observationer) så har man störst medicinsk nytta av en relativt liten studie om denna visar statistisk signifikans. Ju större studien blir utöver detta desto mindre behandlingseffekt och således desto mindre medicinsk nytta. Detta i bjärt kontrast mot en spridd missuppfattning inom massmedia och tyvärr också inom en stor del av läkarkåren att ju större studien är desto större medicinsk nytta.

.    

 

Sture Blomberg 

lördag 3 juli 2021

Risker med vaccination mot SARS-CoV-2 (del 12.)

Skade-mekanism #12

Antikroppsberoende förstärkning (ADE) vid ny exponering för cirkulerande coronavirus riskerar att orsaka omfattan-de sjukdom  

När det gäller SARS-CoV-1 så har man klarlagt att de försöksdjur, makak-apor, som vaccinerades 2002 med mRNA för SARS-CoV-1 blev avsevärt mycket försämrade när de exponerades för SARS-CoV-1. Alla försöksdjur hade autoimmuna skador på lungorna efter ny exponering. 


Exponering för SARS-CoV var då förbundet med tydligt framträdande in-flammatoriska infiltrat i lungorna (=lunginflammation) vilka känneteck-nades av en företrädesvis eosinofil (allergisk) komponent. Men eosinofila celler aktiveras inte bara vid allergi utan också för att förinta större patogen-er, som är för stora för att kunna fagocyteras (=ätas upp och förintas) av makrofager och neutrofila granulocyter, t. ex. parasiter.


Vaccinerade makaker

Vid kontroll 7 och 35 dagar efter infektion avslöjade lungvävnaden en akut diffus alveolär (ADA) skada av olika svårighetsgrad, alltså en skada på själva luftblåsorna i lungorna där utbytet av syrgas och koldioxid till och från blodet sker. Den allvarliga infektionen fick ett långdraget förlopp, vilket främjade en allvarlig lungskada. Sårläkningen blockerades av de anti-S-IgG-antikroppar, som skapats av vaccinationen men som var för inadekvata för att bekämpa infektionen. Istället utvecklades det som kallas ADE, Anti-body Dependent Enhancement, alltså en förstärkning av infektionen. De inadekvata antikropparna drog in virus i makrofag typ 2, där virus genom-gick snabb förökning och förstörde makrofag typ 2 (som har till uppgift att rensa upp) vilket ökade aktiviteten hos makrofag typ 1 (som är aggressiv och orsakar en cytokinstorm), med förstörelse av lungvävnad som ett resultat.  


Ovaccinerade makaker

Lungvävnad avslöjade här endast mindre till måttlig inflammation. Alve-olära monocyter/makrofager antog en sårläkande funktion redan så tidigt som två dagar efter infektion hos makaker, som inte vaccinerats.


Eftersom SARS-CoV- och SARS-CoV-2-virus överlappar genetiskt till ungefär 78-85% så förväntas det av många forskare att reaktionen skulle vara densamma också för SARS-CoV-2. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC7827936/


För de individer som fått en mRNA-injektion för SARS-CoV-2 finns det således en växande oro för den sjukdom som kommer att utvecklas när dessa individer utsätts för vanliga coronavirus eller SARS-CoV-2-viruset.


REF: Li Liu, et al. "Anti-spike IgG causes severe acute lung injury by skewing macrophage responses during acute SARS-CoV infection. JCI Insight. 2019;4(4):e123158. 

https://doi.org/10.1172/jci.insight.123158


REF: Jason A. Tetro. "Is COVID-19 receiving ADE from coronaviruses?" Microbes and Infection Vol 22, Issue 2, March 2020, Pages 72-73. 

https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S1286457920300344?via%3Dihub


 

fredag 2 juli 2021

Risker med vaccination mot SARS-CoV-2 (del 11.)

Skade-mekanism #11 


Utbredd användning av COVID injektioner resulterar i icke-neutraliserande antikroppar och kan leda till virulenta muterade serotyper av virus (stammar) 


I studien från F. Amana et al nedan undersökte man antikroppsreaktionerna från 30 patienter, som haft SARS-CoV-2 och jämförde dem med 6 friska fri-villiga som fått två mRNA-injektioner. Man tog blodprover före och efter - för de vaccinerade efter första mRNA-injektionen och två gånger efter den andra. Toppen i antikroppssvaret inträffade en vecka efter andra injektionen varefter det planade ut. För konvalescentgruppen, som haft SARS-CoV-2, fann man att de med de lägsta antikroppstitrarna också hade flest neutra-liserande antikroppar i förhållande till icke-neutraliserande, medan de med de kraftigaste antikroppsreaktionerna hade flera icke-neutraliserande i för-hållande till neutraliserande. Att ”neutralisera” viruset betyder att oskadlig-göra detta. När antikropparna är ”icke-neutraliserande” betyder detta att de binder sig lätt till viruset men inte orkar oskadliggöra detta, varför de är inadekvata för sin uppgift att bekämpa virus. Att patienterna med det kraf-tigaste antikroppssvaret hade flest inadekvata (=odugliga) antikroppar,  kan bero på att de uppkommit som ett minne från tidigare coronainfektioner. 

De friska, frivilliga som fått två mRNA-injektioner hade ännu kraftigare antikroppssvar än de som haft SARS-CoV-2 och det visades att c:a 80 % (66-95%) av antikropparna var av typen icke-neutraliserande antikroppar, och dessa är suboptimala och inadekvata för sin uppgift att bekämpa infektion.  

    

REF: Amana, Fatima et al . “The plasmablast response to SARS-CoV-2 mRNA vaccination is dominated by non-neutralizing antibodies that target both the NTD and the RBD.” medRxiv 2021.03.07.21253098. https://www.medrxiv.org/content/10.1101/2021.03.07.21253098v1.full 

Detta leder oss fram till nästa problem. Kombinationen av hög viral replika-tionshastighet hos individer, som också producerar suboptimala, icke-neut-raliserande antikroppar skapar den perfekta miljön där resistenta virus san-nolikt kommer att uppstå och spridas. Och detta är precis vad vi just nu ser - nya muterade virusvarianter på flera kontinenter, UK, Brasilien, Sydafrika etc. 


REF: Moore, John. “Approaches for Optimal Use of Different COVID-19 Vaccines: Issues of Viral Variants and Vaccine Efficacy.” JAMA. Published online March 4, 2021. https://jamanetwork.com/journals/jama/fullarticle/2777390 

 

onsdag 30 juni 2021

Risker med vaccination mot SARS-CoV-2 (del 10.)

 Skade-mekanism #10 


Höga (starka) antikroppssvar på både COVID-sjukdomen och injektioner resulterar i långvarig sjukdom och sämre förlopp  

Antikropparnas funktion är att binda sig till den främmande sjuk-domsalstrarna och dra in dessa i immuncellerna för att där förstöra dem i immuncellernas sopstationer, lysosomerna. Rent intuitivt tycker man att bildning av fler antikroppar (= höga antikroppstit-rar) då borde betyda att de främmande sjukdomsalstrarna, t. ex. virus eller bakterier, lättare blir besegrade. Så förhåller det sig emellertid inte vid COVID-19-sjukdomen. 


Man har här tvärtom visat att ett robust antikroppssvar är för-knippat med fördröjd bortrensning av virus (=clearance) och en intensivare och svårare infektion. Endast 9% av patienterna med ett starkt antikroppssvar (=mer än dubbelt så höga antikroppstitrar som normalt) kunde rensa bort virus på sju dagar, medan 57% av de patienter, som hade ett svagt antikroppsvar, rensade bort allt virus på sju dagar. Patienter med robusta antikroppssvar visade sig ha höga IgG-titrar före eller samtidigt med IgM-toppen. Så skall det normalt inte vara - IgM skall alltid föregå IgG med 7-14 dagar - och kan tydas som att de höga IgG-titrarna består av inade-kvata antikroppar och är ett resultat av ett minne av tidigare coronainfektion.   


REF: Fierz, Walter and Walz, Brigitte Walz. “Antibody Dependent Enhancement Due to Original Antigenic Sin and the Development of SARS.” Front. Immunol., 05 June 2020. https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fimmu.2020.01120/full 

Vidare: När en mRNA-injektion (Pfizer eller Moderna) ges till en person som återhämtat sig från en COVID-infektion har studier visat att en mRNA-injektion snabbt ökar antikroppstitrarna (koncentrationerna) till mycket höga nivåer.


REF: Moore, John. “Approaches for Optimal Use of Different COVID-19 Vaccines: Issues of Viral Variants and Vaccine Efficacy.” JAMA. Published online March 4, 2021. https://jamanetwork.com/journals/jama/fullarticle/2777390