måndag 2 januari 2017

Fatima var död i tolv timmar - men återuppstod

En etiopisk kvinna, Fatima, var under två månader mycket svårt sjuk, sängliggandes och sköttes om av sin egen mor. En dag när denna kom till henne fann hon Fatima död i sängen. Efterhand som dagen förflöt kom fler och fler släktingar långväga ifrån för att begråta hennes död. Alla sörjde. De allra flesta var muslimer, vilket också Fatima varit innan hon gift sig med en kristen evangelist (som nu var död) men några var kristna. Dessa bad till Gud på kristet manér. 
Samtidigt hade Fatima i sitt kroppsligen döda tillstånd känt sig själsligen ”förflyttad till himlen” där hon kände sig mycket lycklig. De själsliga gestalterna tycktes där vara klädda ”i guld” och allt var mycket rent och vackert, medan jorden tycktes vara som ett ”smutsigt dike”. Hon mötte i himlen bl. a. sin sedan tidigare döde makes bror och svärmor och kunde höra hur svärmodern bad dem om att sända den unga Fatima tillbaka till jorden eftersom hon hade många små barn att sörja för.  
En missionär hade i samband med sin egen frälsning (="salvation") av Gud fått höra att han skulle användas för att återuppväcka döda. När han hörde talas om Fatimas död gick han dit och började att be. Trots att Fatima redan hade varit död i mer än 12 timmar bad han enträget och ihärdigt. När han slutligen yttrade orden ”raise up in the name of Jesus” så satte hon sig plötsligt upp i sängen och frågade varför det var så mycket folk runt omkring henne och vad som hade hänt. Alla förvånades och tjöt ut sin glädje.



Detta var Fatimas EGEN berättelse. 

Hur skall vi se på denna? Många skulle hävda att den är osann eftersom det aldrig händer att man kan bli levande igen efter att ha dött. Så argumenterade t. ex. filosofen Ingemar Hedenius en gång i tiden angående Jesu återuppståndelse. Men för att hävda något sådant måste man ju ha följt samtliga människors död under hela mänsklighetens tid på jorden. Och det har ingen gjort. 
Däremot är det naturligtvis korrekt att hävda att det ”inte brukar” hända eller att man själv eller alla ens vänner och släktingar aldrig varit med om detta. Men att det ALDRIG kan hända - det är att uttrycka sig utan vetenskaplig stringens.
Ljuger denna kvinna eller hennes översättare ? Svårt att säga. Hon talar ju ett språk som jag inte begriper - etiopiska - så jag kan inte utifrån orden och ansiktsuttrycken intuitivt bedöma sanningshalten.  
Personligen TROR jag att denna berättelse är sann. Detta omdöme grundar jag på att jag 1. har svårt att förstå varför en afrikanska kvinna skulle ljuga om en sådan sak, 2. att det faktiskt finns flera liknande berättelser på Internet och i den internationella litteraturen, 3. att företeelsen inte på något sätt kan avskrivas som omöjlig ur en vetenskaplig synvinkel eftersom vi ännu inte vet allting om livet och att mycket fortfarande är outforskat.





tisdag 20 december 2016

Kan man göra vetenskaplig forskning på ”Healing”?

Professor Joyce Hawkes var chef på ett stort biokemi-laboratorium i Seattle, USA. En gång under städning i hemmet råkade hon få en tung tavla i huvudet. Hon vaknade i en stor blodpöl av levrat blod och måste enligt egen uppskattning varit medvetslös under en till två timmar. Under denna period upplevde hon något som brukar beskrivas som en ”Nära Döden Upplevelse”, med själslig förflyttning till en annan värld, en oändligt vacker och behaglig upplevelse, och en värld som hon inte ville lämna. Hon möttes där av och kommunicerade med sin sedan tidigare döda mor och mormor och en för henne okänd ”ljusgestalt”. Plötsligt var hon ändå tillbaka i sig själv igen. Upplevelsen gjorde ett mycket djupt intryck på henne, det var ingen dröm eller hallucination, utan upplevelsen var verklig. Livet på labbet och vetenskapen hade varit hela hennes liv och hon älskade det. Men denna upplevelse förändrade allt. 
Hon hade aldrig hört talas om ”Nära Döden Upplevelser” och skulle aldrig ha trott på dem även om hon hade. Att det skulle röra sig om ”syrgasbrist” i hjärnan, som är en väldigt vanlig bortförklaring hos medelmåttiga vetenskapsmän, som inte själva varit med om fenomenet, hade hon svårt att köpa. Till detta var upplevelserna alldeles för klara och tydliga. Hon började söka en mera övertygande förklaring, läste och läste och reste till många olika länder.
Ytterligare en omständighet var märklig. Hon kunde nu åstadkomma ”healing” av andra människors olika krämpor bara genom att vidröra dem. På en av sina resor till Bali råkade hon på en kvinnlig schaman, som under trans på ett helt oförklarligt sätt kunde beskriva fenomen i människokroppens olika celler som hon omöjligen kunde ha känt till. De kom att samarbeta under många år. Efter alla dessa nya impulser var Joyce nu inte längre nöjd med sitt vetenskapliga arbete på labbet, ville utvecklas i en annan riktning och lämnade 7 år senare detta lab.  
I hennes nya vetenskapliga laboratorium registrerar man hjärnvågornas förändring under healing processen med hjälp av 125 EEG-elektroder på huvudet. Med både den som får och den som ger healing uppkopplade till datorskärmar visas i realtid på skärmarna hur deras samtidiga hjärnvågor förändras av healing. Det spelar ingen roll för resultatet om givare och mottagare befinner sig i samma rum eller på olika sidor av jordklotet. 
Det finns 5 olika typer av hjärnvågor, gamma-, beta-, alfa- theta- och deltavågor (uppifrån och ner på skärmen). De intressanta vågorna i detta fall är de nedersta på skärmen, deltavågorna, som man återfinner vid djup sömn, hos avancerade meditatörer och då man ger healing. Ibland kan dessa vågor i samband med healing bli 10 gånger så stora som andra hjärnvågor. Dator-röntgenbilder tagna under ”healing” visar likaså enormt kraftiga aktivitetsökningar av vissa hjärnområden i motsats till då man bara ”tänker”. Så någonting exceptionellt händer verkligen.
När man ger ”distans-healing” (*) med mottagaren 150 mil bort (Seattle - Santa Cruz) eller 1200 mil bort (Seattle - Indien) får man hos mottagaren inte en aktivitetsökning av deltavågorna (som hos givaren) utan en 275% aktivitetsökning av alfa-vågorna. Alfavågor är ofta ett uttryck för lugn och välbefinnande. Mottagaren i Indien beskrev att hon under dessa 10 minuters distans-healing kände ett enormt välbefinnande vilket hon inte känt under hela sitt senaste mycket stressfyllda år.  

Mikroskopet och teleskopet har lärt oss mycket. Men vi behöver nu ta ett ytterligare steg och göra vetenskap även av det andliga. Hur påverkar vi andra människor med våra tankar, medkänsla och medlidande och övriga omsorger ? Detta går nu att mäta. 
Vad vi däremot inte vet är hur detta och till vilka detta förmedlas, till alla eller bara den man tänker på? Är det en elektromagnetisk vågrörelse eller en andlig energi som förmedlas? Blir effekten större om flera skickar samma tankar - som ett slags resonansfenomen? Hur förhåller sig detta fenomen till ”bön” för att någon skall tillfriskna. Ja, frågorna är många och spännande. 
Som slutord kan nämnas att professor Joyce Hawkes inte på något sätt är ensam om denna typ av forskning utan denna görs på många olika ställen. Hon nämner särskilt Richard Davidsons laboratorium i Wisconsin.  

[(*) ”Distanshealing”: Givaren sitter med händerna på knäna med handflatorna uppåt och föreställer sig i fantasin hur han/hon ger ”healing” med handpåläggning på mottagarens kropp på samma sätt som han/hon skulle gjort om mottagaren befunnit sig i rummet under hans/hennes händer]



måndag 26 september 2016

Blodets koagulation är icke-reducerbart komplex

Rube Goldberg-maskiner:

Tecknaren Rube Goldbergs namn förknippas ofta med s.k. Rube Goldberg-maskiner som är skämtteckningar där orsak-verkan förloppet sker i en mängd till synes onödiga mellansteg. Och det är detta som är hela skämtet - det tycks vara så onödigt med alla dessa mellansteg. Det är det naturligtvis inte. Alla steg behövs för att den slutliga händelsen skall inträffa. Och tar man bort ett mellanled så kommer inte den slutgiltiga händelsen att inträffa. På så sätt kan förloppet beskrivas som icke-reducerbar komplexitet. På skämtteckningen nedan beskrivs t. ex En Enkel Väckarklocka - som dock inte är så enkel, utan tvärtom ganska komplicerad.

Förklaring: Den morgonpigga fågeln (A) kommer på besök och plockar upp en mask (B) och råkar då dra i ett snöre (C), som masken är fästad vid. Detta får ett pistolskott att gå av (D). Kulan (E) spräcker ballongen (F), vilket gör att tegelstenen (G) faller på sprayflaskans (I) knopp (H) som gör att tvättsvampen (K) blir blöt av parfym (J) - Då tvättsvampen ökar i vikt kommer den att sjunka och då dra i ett snöre  (L), som lyfter ena ändan av en bräda (M) - en kanonkula (N) faller nu ner på näsan på den sovande gentlemannen och drar ut en kork (O) ur en vakuumflaska (P) som gör att iskallt vatten samtidigt hälls över honom och således hjälper till vid väckningen.
Man kan notera att det endast är det kalla vattnet och kanonkulan som väcker honom. Men för att komma dithän behövs alla mellan led - inget enda kan plockas bort. Systemet är således icke-reducerbart komplext.

Blodets koagulation är som en Rube Goldberg-maskin
Blodets koagulation företer liknande drag. När man slår upp ett sår börjar det blöda. Denna blödning slutar först när det bildats ett nät av fibrin som fångar upp blodkropparna. Men innan detta fibrin-nät bildats måste en hel del andra ämnen och förhållanden också vara verksamma, tillsammans 15 olika faktorer. Detta fibrinnät är därefter dock det enda som är kvar, alla andra faktorer behövdes bara för att den slutgiltiga produkten, fibrinnätet, skulle kunna bildas. Man kan kanske tycka att dessa olika faktorer därför inte alls skulle behövas. Men så är inte fallet. Dessa faktorer behövs varenda en. Och saknas en faktor så kommer inte blodet att kunna koagulera. Precis på samma sätt som Rube Goldberg-maskinen är blodets koagulation ett icke-reducerbart komplext system. Och de yrkesgrupper som i praktiken vet mest om detta är kirurger och narkosläkare, som nästintill på daglig basis handskas med stora blödningar i samband med trauman eller annan större kirurgi, t.ex. transplantationer och cancerkirurgi.

Fibrin-nätet den enda slutprodukten  
På bilden nedan ser vi människans koagulationssystem. Vi ser först två gula pilar, den överst till vänster som visar hur vi fått ett öppet sår - kanske genom att ha cyklat omkull och skrapat knäet - och den andra pilen längst ner till höger som visar hur det bildats ett fibrin-nät som fångar upp blodkropparna och förhindrar vidare blödning. Alla människor är förtrogna med detta förlopp, hur det blöder, hur det sedan stoppar efter att blodet levrat sig och hur det senare bildas en "skorpa" som faller av när såret är läkt. Mellan dessa två gula pilar ser vi en massa vita, gröna och röda pilar och romerska siffror som utgör den s. k. koagulations-kaskaden, ett snabbt förlopp där den ena faktorn aktiverar den andra som aktiverar den tredje osv. osv. Precis som vid Rube Goldbergs teckning är alla dessa faktorer till för att fibrin-nätet skall utlösas men behövs inte och återfinns inte i det slutgiltiga fibrin-nätet. Jag har avsiktligt tagit bort alla namn och presenterar bara koagulations-faktorerna med deras romerska sifferbeteckning samt om de är inaktiverade eller aktiverade, vilket betecknas med ett a, t. ex. IIa som betecknar aktiverat trombin. Sina olika nummer har de fått allteftersom de upptäckts. Fibrinogenets (Faktor I), protrombinets (Faktor II), vävnadstromboplastinets (Faktor III) och calciums (Faktor IV) roll upptäcktes först. Men nu har man upptäckt så många som 15 olika faktorer. Och om man följer de vita pilarna så ser man koagulationskaskaden börjar med aktivering av faktor XII av HMK (högmolekylärt kininogen) och aktiverad faktor XV. Vissa faktorer, t. ex faktor IX, X och II behöver flera aktiverade faktorer för att själva aktiveras. Vi ser t. ex. hur faktor II (protrombin) och egentligen alla de koagulationsfaktorer som bildas i levern, II, VII, IX och X behöver Vitamin K för att glutamate (glu) skall kunna förändras till gammacarboxyglutamate (gla) och fullborda syntesen av dessa koagulationsfaktorer i levern. Bara detta cellbundna modifierade protrombinkomplex (faktor II + gla) kan klyvas av faktorerna VI och faktor Xa för att ge trombin. Och här kommer råttgiftet Warfarin in. Warfarin liknar K-vitamin och i närvaro av Warfarin kan inte enzymet omvandla glu till gla och därför inte modifiera protrombin så att det blir trombin. Resultat: det bildas färre aktiva faktorer II, VII, IX och X från levern och blodet kan inte koagulera.

'Intern' och 'extern' väg
Systemet har också en 'intern väg' (som börjar med faktor XII) och en 'extern väg' (som börjar med faktor VII), och som ömsesidigt kan understödja varandra, men jag tänker inte närmare gå in på denna omständighet (för enkelhets skull).
Förutom komplexiteten ser vi ytterligare en omständighet - de gröna pilarna. Vi ser att trombin (faktor IIa) behövs för att faktorer, som ligger ett steg (faktor V), två steg (faktor VIII) och t.o.m. tre steg (faktor VII) högre upp i koagulations-kaskaden, skall kunna aktiveras. Det är ungefär som om dotter-dottern måste finnas i livet för att mormodern skall kunna födas. För förnuftiga människor är detta omöjligt. Men naturligtvis inte för evolutionsförespråkare. De stoppar bara huvudet i sanden och låter bli att ta upp problemet så är det löst.
Vi ser också de röda pilarna. De handlar inte om koagulationen utan om områden där det inte får ske någon koagulation, t. ex. i de områden som inte fått någon skada på blodkärlen. Det rör sig om Anti-trombin III (AT III), Heparin, Protein C och Trombomodulin. Vi ser hur dessa ämnen går in på specifika ställen i koagulations-kaskaden för att blockera koagulationen i dessa områden, men detta faller utanför syftet med denna artikel och kommer inte att beröras mera.

     
Stegvis utveckling ? 
Nå, hur skall man nu förklara att koagulations-systemet har kunnat utvecklas steg för steg såsom evolutionsteoretikerna påstår. Om vi börjar högst upp till vänster med endast den första faktor XII. Hur kunde djuret förhindra att det dog av en blödning innan det hade utvecklat alla de övriga 14 faktorerna (som skulle ta miljontals år), och framförallt fibrinogen som är den enda som behövs för fibrin nätet och som man kommer fram till först på slutet. Såsom jag ser det är detta omöjligt.

Alla enzym måste finnas i två former: aktiv och inaktiv form  Men om man börjar i andra ändan med fibrin då ? Även här blir det stora problem. För att inte djuret helt skall klotta igen i en enda stor heltäckande blodpropp behöver fibrinet också finnas i en inaktiv form, fibrinogen (faktor I), som behöver kunna aktiveras vid behov. Det behöver alltså finnas trombin (faktor IIa), som aktiverar fibrinogren till fibrin. Men om det bara finns trombin (faktor IIa) så kommer ju fibrinogenet (faktor I) att omedelbart aktiveras till fibrin (faktor Ia) och djuret på samma sätt drabbas av en stor heltäckande blodpropp. Även trombin (faktor IIa) måste alltså också finnas i inaktiv form, protrombin  (faktor II), som måste aktiveras av någon annan faktor som också måste finnas i två former, inaktiv och aktiv. Och så där håller det på. Om varje faktor bildas på grund av slumpvisa mutationer med några årmiljoner emellan som evolutionsteorin föreskriver, så förstår jag inte hur de får ihop det. För mig är detta omöjligt, vilket det borde vara för varje förnuftig människa. Men om man a priori utesluter en skapare och Gud i ekvationen, så är ju evolutionen den enda lösningen på problemet. *Det är så det måste gått till', menar evolutionsförespråkarna och börjar spekulera vilt. Nej, det måste inte ha gått till så.






onsdag 21 januari 2015

En känd neurokirurg drabbas av svår hjärnhinneinflammation och får en ”Nära-Döden-Upplevelse” som förändrar hans liv.

Dr. Eben Alexander arbetade som överläkare i neurokirurgi vid Harvarduniversitetet då han plötsligt 2008 drabbades av en mycket elakartad och hos vuxna mycket ovanlig form av bakteriell hjärnhinneinflammation, orsakad av tarmbakterien Escherichia Coli. Han hade förlorat medvetandet i hemmet och fördes i ilfart till akutmottagningen, lades i respirator och ställdes på en kombination av effektiva antibiotika. Prognosen var dålig och mindre än hälften förväntades överleva trots intensivvårds-behandling på sjukhus.
  Anhöriga fick veta att om man inte såg en vändning inom 2-3 dagar, så skulle hoppet snart vara ute. Denna vändning inträffade inte och efter 6 dagars stadig försämring meddelade doktorerna att man avsåg att avbryta all behandling - delvis beroende på en risk för mycket svåra hjärnskador om han överlevde.
 ”Surprise”! ”Surprise”!
 Strax efter detta besked slog dr. Eben Alexander plötsligt upp sina ögon, kunde kopplas ur respiratorn och började prata - och blev sedermera helt återställd till läkarnas stora förvåning. 
Enligt dr. Eben Alexander måste hans hjärnbark vid detta tillstånd varit ”helt utslagen och icke-fungerande” eftersom bakterierna ”äter upp” allt det socker som hjärnbarken behöver för att kunna fungera elektriskt. Det var därför väldigt förvånande för honom själv som vetenskapsman att han under denna komatösa period var mera levande än någonsin och fick uppleva både händelser utanför sin egen kropp (for över vackra landskap) och i en annan ’andlig’ värld. Allt detta berättas om i hans bok ”Till Himlen och tillbaka” (Bokförlaget Forum, Stockholm).
På sin andliga resa följdes han åt av en ung vacker kvinna med intensivt blåa ögon som utstrålade kärlek. Han funderade mycket på vem hon var. Denna kvinna skulle senare visa sig vara en biologisk syster till honom, Betsy, som dött endast 36 år gammal och som han aldrig träffat i livet. Dr. Eben Alexander var nämligen adopterad och skulle sent i livet söka efter och finna sin biologiska familj långt efter att systern Betsy dött. 

Förklaringar: 
Vid alla sådana här berättelser finns det mängder av självutnämnda förståsigpåare som förklarar att det rört sig om ’hallucinationer’ och ’drömmar’ beroende på ’syrgasbrist’ i hjärnan. Dr. Eben Alexander var tidigare en sådan. Numera ansluter han sig till dem - likt alla som haft en sådan här upplevelse - som kraftfullt tillbakavisar denna typ av förklaring. I likhet med många andra framstående medicinska forskare menar han att livet, medvetandet, tänkandet och även känslorna kan existera helt oberoende av hjärnan.   
Det finns ganska många och långa YouTube-filer med dr. Eben Alexander-intervjuer. Förslagsvis kan ni börja med denna korta intervju på 7 minuter:  


















tisdag 8 juli 2014

Jakob Lorber (1800 - 1864)


   När jag för ett 25-tal år sedan för första gången stötte på namnet Jakob Lorber var detta i en bok av författaren E.F. Schumacher med titeln "Vägledning för vilseförda". Baksidestexten till denna bok var så intressant att jag omedelbart bestämde mig för att köpa boken. Det visade sig bli ett viktigt beslut. Med denna bok bytte jag nämligen litteratur-inriktning helt och hållet och beslöt att "gå till botten" med frågor jag tidigare undvikit, t.ex. frågor om döden samt religiösa frågor.

   Författaren E.F. Schumacher gjorde ett mycket beläst intryck och var insatt i de mest skilda ämnesområden och de mest skilda och okända författare. Han skrev t.ex. om några mycket märkliga författare med en enormt omfattande produktion, men om vilka det inte fanns ett endaste ord i våra nationalencyklopedier. En av dessa märkliga okända författare var just Jakob Lorber, som skrivit c:a 15.000 tryckta boksidor. Han var okänd för sin samtid, förutom den närmaste vänkretsen, och ingenting av hans verk publicerades före hans död utan först 13 år senare (1877). Han höll inga föredrag utan arbetade i tysthet på sin kammare. Om honom skrev E.F. Schumacher så här i "Vägledning för vilseförda":

   Jakob Lorber... “föddes år 1800 i Steiermark, en delstat i Österrike. Hans fader ägde två små vingårdar, som gav en nödtorftig utkomst för familjen, men han var också musiker som kunde spela praktiskt taget alla instrument och kunde tjäna lite extra som dirigent. Hans äldste son, Jakob - som hade två yngre bröder - lärde sig att spela orgel, piano och fiol och uppvisade en osedvanlig musikalisk talang, men tvingades vänta ända tills han var fyrtio år innan han fick en befattning som verkade kunna ge honom möjlighet att utveckla sina talanger. Han var just på väg att lämna Graz för att börja sin nya anställning i Trieste när han inom sig hörde en mycket tydlig röst som uppmanade honom: “Gå upp, tag en penna och skriv.” Detta var den 15 mars 1840, och Jakob Lorber stannade i Graz och skrev ner det som den inre rösten dikterade för honom ända fram till sin död vid sextiofyra års ålder, den 24 augusti 1864. Under dessa tjugofyra år producerade han vad som skulle motsvara 24 volymer på 400 sidor styck, en monumental “Nya Uppenbarelseboken”. De ursprungliga manuskripten finns fortfarande bevarade, och de är skrivna med en absolut jämn stil med knappt några ändringar. Många av den tidens framstående män var nära vänner till Lorber, och några av dem försåg honom med mat och pengar under de tjugofyra åren av hans aktiva skrivande, då han nästan inte hade någon tid över för att tjäna sitt uppehälle. Några få har skrivit ner sina intryck av denne ödmjuke och helt anspråkslöse man, som levde i fattigdom och ofta upplevde sin skrivande uppgift som en mycket tung börda.

   Stommen i Lorbers författarskap är de tio volymerna ‘New St John’s Gospel’. Jag skall här inte göra något som helst försök att karaktärisera dessa arbeten, vilka alla är skrivna i första person singularis: “Jag, Jesus Kristus, talar.” De innehåller många besynnerliga saker som är oacceptabla för det moderna tänkandet, men samtidigt ett sådant övermått av yttersta visdom och insikt att det är svårt att hitta något mer imponerande i hela världslitteraturen. Lorbers böcker  är dessutom fulla av kommentarer till vetenskapliga frågor vilka gick tvärt emot den tidens vetenskaper och föregrep en hel del av den moderna fysiken och astronomin. Ingen har någonsin hyst minsta tvivel om att Lorber-manuskripten tillkom under åren 1840-64 och att de skrivits av Lorber ensam. Det finns ingen rationell förklaring till innehållsvidd, djup och precision. Lorber själv förklarade alltid - och övertygade sina vänner om - att inget kom från hans eget intellekt och att ingen var mer förvånad över innehållet än han själv.”

   Jag blev självklart nyfiken på denna författare och sökte efter litteratur av Jakob Lorber på internet men kunde endast hitta en sajt (på Nya Zealand) som sålde en förkortad version på 2.000 sidor av "The Great Gospel of John", som jag köpte på nätet och läste. Efterhand publicerade ett bokförlag i USA många andra verk av denne författare och för ett tiotal år sedan kom det så ut en engelsk översättning från originalspråket (tyska) av hela verket "The Great Gospel of John" på 25 böcker, vardera på 300 sidor och totalt således 7.500 sidor. Och numera finns det Facebook-grupper som samlas kring intresset för Jakob Lorber.

   För den som vill ha hela verket på engelska så finns detta plus en hel del av hans andra verk att ladda ner på nätet helt gratis från adressen: http://www.franky1.com/downloads.html.
   För dem som är duktiga på tyska finns originaltexten på denna sida: http://jesusoffenbarungen.ch/Lorber/
   För den som vill läsa svenska översättningar av utvalda kapitel så finns dessa här.



söndag 29 december 2013

Fallet Anita Moorjani - Om trons betydelse för sjukdom och tillfrisknande

    Anita Moorjani växte upp i HongKong, med föräldrar av indisk härkomst och hinduistisk trosuppfattning. Hon talade hindu i hemmet. Men eftersom lekkamraterna var kineser och hon samtidigt gick i engelsk skola så talade hon också dessa båda språk och tog intryck av tre olika kulturer. Detta ledde till en hel del motsättningar i hemmet, främst med fadern. Hon hade t.ex. svårt att förlika sig med att bli bortgift men kunde hävda sitt oberoende och faktiskt genomdriva att själv få välja sin make och gifta sig av kärlek.
    Emellertid var hon till sin läggning mycket ängslig och alltid rädd för allting, rädd för att göra fel, rädd för att äta fel mat som kunde ge cancer, rädd för att inte vara alla till lags. Ja, hon beskriver faktiskt att hon gjorde allting - inte utifrån vad hon tyckte om att göra utan - utifrån vad hon var rädd för.
    Så drabbades hon av cancer i lymfkörtlarna och fick alla tänkbar konventionell cancerbehandling. Men cancern fortskred ändå och efter 4 år med denna sjukdom hade hon magrat till 38,5 kg i vikt och orkade inte längre vara uppegående på grund av muskelsvaghet utan var sängliggande. Cancern hade spridit sig i hela kroppen, hals, lunga och buk, med massor av spridda tumörer stora som citroner.
Hon gavs maximalt 6 månader att leva. Eftersom hon ogärna ville vara på sjukhus fick hon vara hemma med hjälp av en sjuksköterska som skötte om henne fulltid. Men efter 6 veckors vård i hemmet kunde man inte längre väcka henne på morgonen varför hon fördes till sjukhus. Detta var 2006. Läkarna var mycket pessimistiska och förklarade för de anhöriga att hon ej skulle kunna komma ur sitt koma utan troligtvis dö inom 36 timmar.
    Det blev nu inte alls så. Efter mycket märkliga upplevelser vaknade hon så plötsligt upp och tillfrisknade inom loppet av endast några dagar utan ytterligare medicinsk behandling och är nu hon helt frisk - till läkarnas stora förvåning.
    Anitas berättelse ger mycket hopp till dem som lider av svåra obotliga sjukdomar. Vi vet ju att psykisk stress kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar med hjärtinfarkt och hjärnblödning. Att det också skulle leda till cancer är inte lika väl undersökt och inget etablerat faktum. Men kanske har vi underskattat psykets betydelse för uppkomst och botande av cancer. Lyssna på Anita Moorjanis fascinerande historia i nedanstående You-Tube-clip. Klippet är taget från TED och är på sedvanliga 18 minuter. För dem av er, som vill ha lite mera detaljer, hänvisar jag till en intervju med Lilou på 47 minuter: http://www.youtube.com/watch?v=tjLouLHH-_I eller till ett fint föredrag från april 2013 i Sedona, som är på 70 minuter plus 25 minuters diskussion http://www.youtube.com/watch?v=vvmABrII35c :


fredag 27 december 2013

PM Nilsson har fel om Intelligent Design

    Historikern Per Mikael Nilsson har skrivit två svar gentemot idéhistorikern och den f.d. kristdemokratiske riksdagsledamoten Per Landgrens inlägg i Intelligent Design-debatten ("Intelligent Design är samma sak som kreationism" och "Intelligent Design är lika relevant som astrologi"). Det går inte att ta miste på den indignation som en upprörd Per Mikael Nilsson känner inför att någon vågar sig på att ifrågasätta det rådande paradigmet och som vanligt är i den här typen av diskussioner får man nästan intrycket av att rätt och fel i sakfrågan är en fråga om moral - med PM Nilsson på den rätta sidan, naturligtvis. Artiklarna ger nästan intryck av att vara skrivna i affekt vilket skulle kunna förklara den stora mängden värdeord och den lilla faktabaserade argumentationen.
    Jag vet inte vad Per Mikael Nilsson tycker idag om sin debatt-teknik i vetenskapliga frågor. Lite verkar han ändå ha skämts eftersom han i slutet av sin andra artikel urskuldar sina (och andra evolutionsförespråkares) 'sarkasmer' och 'irritation' med en 'trötthet' på att behöva bemöta 'detta nonsens gång på gång' (sic!). Jag skall bara påpeka att om jag hade försökt publicera mig på liknande sätt i någon vetenskaplig tidskrift så hade jag säkert omgående fått tillbaka debattinlägget med den korta uppmaningen: "Be more professional!". I den vetenskapliga professionalismen ingår nämligen att trots irritation och upprördhet ha tillräckligt mycket kyla och begåvning för kunna framföra sitt budskap på ett artigt, vänligt och sakligt sätt. Och - om man är vetenskapsman så bör man nog använda ett vetenskapligt sätt att argumentera i vetenskapliga frågor, även om detta råkar ske på en icke-vetenskaplig Internet-sajt som Newsmill. Men det är kanske argumenten som tryter, och då får man höja tonläget. 

Icke-reducerbar komplexitet

    Först PMN:s tillbakavisande av begreppet icke-reducerbar komplexitet. Han skriver: "Det finns ingen anledning att beskriva ID-förespråkarnas begrepp, ex. "'irreducible complexity', eftersom dessa redan bevisats ohållbara många gånger om." Jaså ? "Ingen anledning" (?). Det måste väl finnas all anledning i världen och borde vara ett minimikrav att PMN åtminstone kunde omnämna ett enda sådant motbevis. Ty, trots många års studier i denna fråga har jag ännu inte stött på ett enda trovärdigt motbevis, och vad skall då sägas om de läsare som inte studerat frågan.  I sin iver att bevisa att ID-rörelsen har fel hoppar alltså PMN över det som skulle bevisas.
     Begreppet 'irreducible complexity' myntades av professorn i biokemi Michael Behe i samband med beskrivningen av 3 olika system i människokroppen: blodets koagulationssystem, immunsystemet och cilier i boken "Darwin's black box". Dessa är områden som ligger väldigt långt från PMN:s yrkeskompetens men inom min. Jag tror faktiskt inte det finns några yrkesgrupper som kan sägas ha större praktisk erfarenhet av blodkoagulation, immunreaktioner och liknande än just kirurger och narkos- och intensivvårdsläkare, som dagligen handskas med multitrauman, ärftliga blödningsrubbningar, allergiska reaktioner, svårartade infektioner etc., etc. Och de narkos- och intensivvårdsläkare och kirurger som jag talat med som uttryckligen har läst Michael Behes "Darwin's black box" anser alla att dessa system är icke-reducerbart komplexa (och ingen däremot).  Dessa håller alltså med Michael Behe. Är det då inte märkligt att en historiker, som inte sysslar med dessa ting så självsäkert kan hävda en motsatt ståndpunkt? Har PMN överhuvudtaget läst "Darwin's black box", och har han i så fall förstått den? Eller har han istället läst filosofen och evolutionsförespråkaren Michael Ruses böcker i vilka denne med hjälp av en råttfälla (!!!???) påstår sig visa att Michael Behe har fel om kroppens koagulations- och immunsystem. PMN är välkommen att i detalj visa på vilket sätt Michael Behe har fel om koagulations- och immunsystemet. Men jag råder honom att undvika råttfällan i bevisföringen - det blir nämligen löjeväckande. 

Domare Jones dom - ett plagiat

    PM Nilsson påstår vidare att anledningen till att Per Landgren inte tar upp Kitzmiller v. Dover - domen mot ID-rörelsen i december 2005 skulle bero på att PL gör ett 'mörkläggningsförsök' - hur han nu kan veta det. Finns det verkligen inga andra skäl att utelämna detta? Dessutom, är ett domstolsutslag angående vetenskapliga kontroverser utslagsgivande och skall följas av alla för all framtid? Är det så vi i framtiden skall bedriva vetenskap? Galileo Galilei dömdes ju också för sina vetenskapliga åsikter i en domstol 1633. Men hade han fel? Dessutom verkar Per Mikael Nilsson inte känna till att den dom, som den federale domaren John E. Jones avkunnade mot ID, till 91 % (5.458 mot 6.004 ord) var en ordagrann avskrift av ett dokument som skrivits ihop av intresseorganisationen ACLU:s advokater (American Civil Liberties Union) och lämnats till domare Jones en månad innan rättegången. Domaren hade inte bara kopierat ACLU:s åsikter i frågan utan också tagit med de felaktiga delar i deras dokument som inte stämde med vad som senare framkom under vittnesförhören. Således innehöll domen också förfalskningar av vittnesmålen. Man frågar sig förstås hur det kunde bli så - var domaren inte vaken under vittnesförhören ? Han verkar i alla fall inte ha varit särskilt uppmärksam, att döma av vittnesförfalskningarna. Domen var ju redan färdigskriven och klar före rättegången, så varför behövde han vara uppmärksam?. Det är sådant man kallar för "skenrättegång" och som Josef Stalin ägnade sig åt. Utgången är redan given men man måste ge sken av att utgången beror på rättegången och teaterstycket måste därför spelas upp. För den som inte tror på detta ger jag referensen så kan ni själva jämföra vilka ord John E. Jones dom innehöll, vilka ord ACLU:s advokaters en månad gamla dokument innehöll och vad rättegångsprotokollen innehöll - ord för ord (http://www.discovery.org/scripts/viewDB/filesDB-download.php?command=download&id=1186). Det fanns alltså flera goda skäl för Per Landgren att inte beröra detta domslut överhuvudtaget, och PL hade kanske dessutom andra. Jag kan nämna att det inte längre åtnjuter något högre anseende hos jurister i USA efter att det blivit känt att det inte tillkommit utifrån domare Jones självständiga och omutliga avgörande som jurist utan istället utgör ett direkt plagiat. Den fråga man ställer sig är förstås hur och varför en domare kan nedlåta sig till att utnyttjas på detta sätt.

Peer-reviewing av ID-vetenskap

    PMN skriver vidare att "inga vetenskapliga data stöder ID" och att "detta bevisas även av att inga vetenskapliga artiklar som använder sig av ID publiceras." Här anspelar PMN på det ofta upprepade påståendet att inga ID-artiklar har publicerats i vetenskapliga tidskrifter med ett peer-review-system. Detta är förstås inte sant. Redan vid tiden för Dover-rättegången 2005 angav vittnet och forskaren Scott Minnich 7 sådana studier och idag är de 50 stycken, en 7-fördubbling på 6-7 år. Om detta går i samma takt kanske kan man förvänta sig ytterligare en 50-faldig ökning den närmaste 10-15 års perioden ? Isen är nämligen bruten.
    Vad som däremot är sant är att många vetenskapliga tidskrifter skapat en blockad mot ID vilket förklarar dess svårigheter. Så förklarade t.ex. The American Association for the Advancement of Science, AAAS (som ger ut Science) denna blockad med att 'ID-rörelsen har misslyckats med att erbjuda trovärdiga vetenskapliga bevis' (1). Vid en rundfrågning bland några av AAAS-redaktionens medlemmar så fann man dock att de röstat för att förklara "intelligent design som ovetenskaplig utan att faktiskt själva ha läst de akademiska böcker och artiklar av vetenskapsmän som förde fram teorin" (2). Inte särskilt trovärdigt, eller hur? Hur många ID-böcker har PMN läst - och i så fall vilka?

För- och nackdelar med peer-reviewing
  
    Peer-reviewing kan naturligtvis göra en stor nytta genom att hjälpa artikelförfattarna att få manuskripten så bra som möjligt och rensa ut sådant som är undermåligt för publikation. Men man måste också vara medveten om att peer-review-systemet har brister och har mött omfattande kritik under senare tid. Det går dessutom att göra god vetenskap också utan detta system. Kopernikus verk De Revolutionibus, Newton's Principia, Darwins On the Origin of Species och Einsteins originalartikel om relativitetsteorin t.ex. har inte genomgått peer-reviewing (3). Dessutom har mängder av excellenta arbeten refuserats av oförstående peer-reviewers, t.o.m. sådana som senare givit Nobelpris, samtidigt som systemet släpper igenom mängder av artiklar som baserats på vetenskapligt fusk.
    Juan Miguel Campanario berättade t.ex. i Science Communication (4) hur tidskriften Nature vid skilda tillfällen refuserat flera enormt viktiga arbeten. Så refuserades t.ex. ett senare flitigt citerat arbete om signalhormoner (citerat 1800 gånger) och flera arbeten som senare renderade författarna Nobelpris, t.ex. det om citronsyra-cykeln, som är det absolut mest centrala arbetet vi har om den levande organismens energiomsättning. På samma sätt refuserades Stephen Hawkings viktigaste artikel om svarta hål av Nature och ett annat lika viktigt av Physical Review. Geofysikern, Tuzo Wilson, som utarbetade teorin om de tektoniska plattornas förskjutningar och om hur Hawaii bildats refuserades likaså (5). Campanario listar faktiskt 36 tillfällen där vetenskapsmän mött starkt motstånd mot arbeten som de sedan fått Nobelpris för (6). Och jag minns själv ett TV-program, 'Snillen spekulerar', med Bengt Feldreich i vilket sju av åtta Nobelpristagare berättade att de hade fått sitt allra viktigaste arbete refuserat. Den åttonde, som undgick refusering, var själv redaktör för en tidskrift, i vilken hans fynd publicerades, vilket förklarar att han inte kände sig lika frustrerad. Inte undra på då att Nobelpristagaren i medicin Günter Blobel på en konferens efter prisutdelningen (enligt New York Times) möttes av stående ovationer från hundratals sympatiserande kollegor och yngre forskare i auditoriet då han berättade att det största problem man stöter på i forskningen är 'när ens forskningsanslag och artiklar refuseras på grund av någon idiotisk reviewer som håller fast vid gamla idéer' (3). Således: medelmåttiga kollegor försöker förstå vad de geniala tänkarna kommit på - och lyckas inte alltid. 
    Samtidigt har vi under de senaste åren haft en hel del rapporter om avancerat fusk som inte avslöjats av peer-review-systemet. För något år sedan rapporterades om professorn i något medicinskt ämne, som i efterhand inte kunde redovisa etiskt godkännande för 21 av sina 79 olika studier och således fejkat samtliga data i alla dessa artiklar. Hur många data som fejkats i hans övriga studier förtäljer inte historien. Likaså berättades i 'Vetenskapens värld' för några år sedan om det stora danska stjärnskottet i fysik professor Hendrik Schön, som blev påkommen med att ha fejkat praktiskt taget alla sina data i alla studier. Mycket välskrivna artiklar med mycket intressanta idéer. Det var bara det att han aldrig gjort några experiment. 
    Med detta som bakgrund frågar man sig om det inte istället är en merit att en gång ha blivit refuserad i de stora vetenskapliga tidskrifterna. Vem vet - kanske ett Nobelpris för ID-rörelsen ligger och lurar bakom hörnet om en si så där 15-20 år.
 
Intelligent Design används redan inom andra vetenskaper

    Sedan måste jag erkänna att jag är förvånad över att PMN som varande historiker inte verkar ha tänkt på att två viktiga sidovetenskaper till historievetenskapen, nämligen arkeologi och rättsmedicin, baseras på "Intelligent Design". Den viktigaste frågan att besvara inom arkeologi är nämligen om de fynd man hittar vid utgrävningar förklaras av mänskliga handlingar, mänsklig kultur etc., eller är ett resultat av naturliga processer, t.ex. geologi. Och hur gör man det? Genom att man känner igen uttrycken för mänsklig intelligens. Mosaikgolv med olika motiv, krukskärvor, mynt och smycken - allt detta tyder på mänsklig kultur. Och man kan t.o.m. bestämma vilken specifik kultur det rör sig om, romersk, minoisk, fenicisk etc. På samma sätt är den viktigaste frågan inom rättsmedicin att avgöra om den döda människan dog en 'naturlig' död eller föll offer för en mördare. Hur gör man det? Genom att man känner igen intelligens. Om en människa hittas på magen i en blodpöl med en kniv i ryggen så tyder det på en annan människas handling (mänsklig handling = intelligent design). Han kan naturligtvis ha dött innan han knivhöggs men hur skall man då förklara blodpölen, som tyder på bultande hjärta när kniven satt i ryggen. Dessa och liknande frågor avgörs av rättsmedicinare och rättspatologer. Tänk om dessa yrkeskategorier, arkeologer och rättsmedicinare, skulle resonera lika tokigt som vissa biologer och t.ex. hävda att arkeologi är "vetenskapen om det som ser ut att vara designat (av människor), men som inte är det" utan istället förklaras av helt naturliga processer. Eller att rättsmedicinen är "vetenskapen om sådant som ser ut att vara designat (av onda människor) men som inte är det" utan istället förklaras av helt naturliga processer. Då kanske vi inte hade haft någon historievetenskap överhuvudtaget.

av Sture Blomberg

Referenser:

1. AAAS Board Resolution on intelligent Design Theory (October 18, 2002).
2. John G. West, "Intelligent Design Could Offer Fresh Ideas on Evolution, " Seattle Post-Intelligencer (December 6, 2002).
3. Frank Tipler, Refereed Journals: Do They Insure Quality or Enforce Orthodoxy?," International Society for Complexity, Information, and Design Archives (June 30, 2003).
4. Juan Miguel Campanario, "On Influential Books and Journal Articles Initially Rejected Because of Negative Referees' Evaluations," Science Communication, Vol. 16(3): 304-325 (March, 1995).
5. Juan Miguel Campanario, "Not in our Nature, " Nature, Vol. 361:488 (February 11, 1993).
6. Juan Miguel Campanario, "Rejecting and resisting Nobel class discoveries: accounts by Nobel Laureates Scientometrics, 81,2, 549-565 (2009)."


[Denna artikel är svar på en polemik mellan Per Landgren och Per Michael Nilsson i Newsmill.se. Newsmill.se är nu nedlagd varför artikeln publiceras här på min hemsida.]